NOTSKRIFT Romansk koralnotation. Ur en illuminerad fransk handskrift från 12—1300-t. i MA:s bibliotek. dvs. ett slags dirigering) blommade upp i en rikedom av tecken med melodisk, rytmisk och mångsidigt föredragsmässig betydelse och även löste uppgiften att ange rel. tonhöjder (ehuru ej diastematiskt) genom summering av tecken (->Bysantinsk musik) gick den eur. grenen en helt annan utveckling till mötes: den stod med sin grundläggande teckenflora den ekfonetiska närmare, renodlade ett begränsat antal typer till att antyda melodins gång men ej tonstegens storlek el. rytmiska värden (så vitt säkert bekant) förrän neumerna på 1000-t. kombinerades med ett linjesystem och därmed om-bildades till vad som kallas koralnotering (->Koralnotskrift). Denna hade äntligen förvärvat den ena av de egenskaper som en n. enl. vår uppfattning bör äga: diastemati. Men redan det faktum, att neumer utan linjer använts ännu på 1400-t., visar att koralnoteringen måste köpas till priset av andra värden: uppgivandet av melodiska och uppförandepraktiska traditioner, som förbundo lat. kyrkosång med urkyrkans kult (-^Gregoriansk sång, sp. 685). Å andra sidan frigjordes tack vare koralnotskriften mus. krafter, som dittills varit bundna av hart när övermänskliga memore-ringsuppgifter, till produktiva insatser. Så kanske man till en del kan förklara den rika korala nykomposition som utmärker senare de len av medeltiden i Europa. Koralnotskriften saknade likväl fortfarande den andra av de två egenskaper vi uppställt, näml, förmågan att återge de olika tidsvärdena. Ej desto mindre är den i sin romanska form (ss. kvadratnotskrift) alltjämt i bruk inom katolsk kyrka. Uppenbarligen har den sålunda egenskaper, som vår nutida n. saknar, och en jämförelse mellan de två noteringarna gör detta tydligt: koralnotskriften är fri från vår moderna n:s rytmiska tvång, kan smidigare anpassas till texten och bringas på hanterliga formler samt fordrar ett vida mindre utrymme. 3. Genom en lätt omformning av koralnotskriftens teckenmaterial och en kombination med antikens prosodiska schemata (jamb, tro-ké etc.) övergick koralnotskriftens franska typ till mensur alnotskrift, och därmed lades grunden till vår alltjämt brukade n. Behovet av en tidsvärdesmätning orsakades av den flerst. musiken, som växte sig stark på 1100-t. (~>Flerstämmighet, sp. 243 ff.) och som principiellt arbetar med ett samtidigt förande av melodiskt och rytmiskt-metriskt självständiga stämmor. Denna nya musik fick emellertid även andra betydelsefulla följder för n.: en uppdelning av det noterade materialet efter nya principer. Den enstämmiga musiken kunde nöja sig med en metod: notering i en bok för 1273 1274