OBERTAS ginalet (tr. i Holsts Psalmebog 1645). Troligare är dock att denna fått sig dikten tillägnad. Mel. går tillbaka på en tysk koral från 1662, Ach Gott, erhör mein Seufzen und Wehklagen, som i sin tur utformats på grundval av äldre ty. koralvarianter från 1500-t., t. ex. Wir Chri-stenleut. N. återfinnes ffg. på nord, botten tidigast i SvKps 1697 samt i T. Kingos Gradual 1699. I Sverige ha utbildats ett flertal folkliga varianter. N. har fått sitt namn av en tradition, som säger, att den urspr. skulle ha upptecknats på björknäver, vilket numera anses orimligt. — Litt.: P. Nodermann, Studier i svensk hymno-logi (1911). G. P. Nörby, Einar, dansk operasångare, basbaryton (f. 1896 8/5), under många år en av den danska operans främsta artister, även mycket uppskattad som orato-riesångare. — Kgl. kammersanger 1939. N. stud, för V. Herold och V. Lincke samt i Paris, deb. 1928 på Det kgl. teater i Khmn och har konserterat och gästspelat i Europa, bl. a. på K. teatern i Sthlm 1946 som Figaro i Figaros bröllop och Mefistofeles i Faust och vunnit stort erkännande för sin levande, intelligenta och humorfyllda framställningskonst. — G. 1931 m. pianisten Guldborg Laur-sen (f. 1903 Vn). Roller (u. n.): Leporello i Don Juan, Sarastro i Trollflöjten, Lantgreven i Tannhäuser, Pog-ner i Mästersångarne i Nürnberg, Porgy i Porgy och Bess, Henrik i Maskarade o. a. H. G. Anders Näslund. Einar Nörby. Nö'rregaard Hansen [-gå:r-], Ingeborg, dansk operasångerska, sopran (1874—1941), särsk. framstående som Wagnerinterpret. — Kgl. kammersange-rinde 1919. N. deb. 1899 på Det kgl. teater i Khmn, där hon var engagerad 1901—26 och senare gästspelade. Er-l Nötknäpparen, fr. Casse-noisette, balett. Koreografi av L. Ivanov. Musik av P. Tjajkovskij. Uppförd ffg.: Petersburg 1892. Hfors 1928. Sthlm 1929. — Ur musiken till denna balett har Tjajkovskij sammanställt en orkestersvit (Nötknäp-parsviten). K.R-n O (bokstav, nolla el. cirkel), före-dragsbet. el. bestämning i musikverk, i regel begagnad i följande sammanhang: I medeltida tonsystem angiver o den IV. kyrkotonen, medan en nolla i m e n s u-ralnotskrift står som bet. för tempus per-fectum. Generalbasnotering har tecknet för ->-tasto solo, och i stråkstämmor anger nollan, att ifrågavarande noter skola spelas på lösa strängen. Engelsmännen begagna även nollan för tummen vid angivande av fingersättning för klavermusik. O-antifoner kallas de antifoner, som under tiden 17—23 dec. sjungas i vespern till Magnificat. De benämnas även de sju stora antifonerna, liksom de dagar de sjungas kallas de stora veckodagarna, Feriae maiores. I alla dessa antifoner är begynnelseordet O, varav namnet. O-antifonerna äro O Sapientia (O, vishet), O Adonai (O, Herre), O radix lesse (O, Jesse rot), O clavis David (O, Davids nyckel), O Oriens (O, soluppgång), O rex gentium (O, fol 1301 kens Konung) och O Emmanuel. De stora antifonerna ge uttryck åt kyrkans längtan efter Frälsarens ankomst, liksom de rikta tankarna mot Herrens moder genom sin ställning till Magnificat. De sjungas enl. gällande Antifo-nale på 2. psalmtonen. R. S. Oberek -»Obertas. O'beron, opera i 3 akter. Musik av C. M. von Weber till text av J. R. Planché. Uppförd ffg.: London 1826; Khmn 1831; Sthlm 1858; Gbg 1867. — Huvudroller: Oberon (tenor), Hüon (tenor), Rezia (sopran), Fatima (sopran), Scherasmin (baryton). O'bertas(s) el. oberek, polsk natio-naldans i snabb 3/4-takt, besläktad med masurkan men vildare och hetsigare till karaktären. Av folkligt ursprung upptogs den under 1700-t. av de högsta samhällskretsarna som snabbare efterdans till -»drabant. I Chopins stiliserade form av masurka ingår 1302