OCE ANIEN Ocea'nien, sammanfattande namn på den mängd öar, som äro belägna i Stilla havet n. och ö. om Australien (omkr. 1,3 milj. inv. 1950); i etnografiskt hänseende räknas även Nya Guinea och Nya Zeeland till Oceanien. Liksom övriga kulturformer i denna övärld, bebodd av de mest olikartade raser och befolkningsgrupper, är även musiken utomordentligt heterogen. Vår kännedom om den är ännu alltför fragmentarisk, för att man skulle kunna förklara förekomsten av skilda stilarter och melodityper och kulturhistoriskt tyda dessa. Hittills har man någorlunda säkert endast lyckats klarlägga de melodiska stilarterna hos de oceaniska pygméerna o. a. småväxta stammar, som ännu påträffas i svårtillgängliga trakter såsom sparsamma rester av den en gång vitt utbredda tasmanisk-australiska urrasen. Deras sånger bestå av korta motiv på endast 2—3 toner med ringa omfång. Tillfälligtvis utvidgas det trånga tonrummet medelst omspolningstoner el. genom en kort inledning, för det mesta bestående av ett glissan-doartat sjunkande av stämman från en högre ton till det egentliga grundmotivet. En annan typ kännetecknas av fanfarartade melodibildningar, som bestå av »upplösta treklanger», ofta med melodisk tyngdpunkt i mitten. Genom att en andra sångare el. en kör sjunger efter detta melodiska motiv uppstå redan på detta kulturstadium kanonartade bildningar. Detta O:s äldsta befolkningsskikt överflygla-des av folk av den melanesiska rasen, som blandade sig med den tasmanisk-australiska rasens stammar och med den senare invandrande malayo-polynesiska rasen. På motsvarande sätt äro de mus. förhållandena synnerligen invecklade. Bredvid korta motiv av minsta omfång, vilka först sjungas i högt stämläge men sedan genom transponering stegvis föras nedåt till ett djupare läge, förekomma omfångsrika sånger, som tillhöra en högt utvecklad typ och som äro sammansatta av ett flertal motiv. Dessa konstfulla mus. former motsvaras ofta av konstrikt formade dikter och utveckla sig ofta till en rikt utformad polyfoni, varvid den beledsagande stämman inträder kanonartat för att därefter övergå till fri motstämma. Också förekomsten av parallella sekunder, kvinter och terser har mångenstädes belagts. Framför allt på Samoa kom musiken till rik utveckling, medan på Hawaii den mus. konsten ej synes ha stått lika högt som den poetiska. Det utpräglade rytmiska sinnet har givit upphov till talrika slaginstrument ss. timglas- och cylindertrummor samt en mångfald typer av slitstrumman; denna uppträder ofta som kult-redskap i antropomorfa former men tjänar liksom i Afrika även som signalinstrument. Stränginstrumenten äro tämligen outvecklade, undantagandes sådana, som uppenbarligen lå nats från andra kulturcentra, t. ex. rörcittran. Påfallande är gynnandet av munbågen. Karakteristiska för O. äro vidare några biåsinstrument ss. näsflöjten, stämpelflöjten och den entoniga tvärflöjten samt som ett äldre kulturelement i O. vinaren, mungigan och slagrör av olika arter. — Jfr även Ukulele. Litt.: H. H. Roberts, Ancient Hawaiian music (i B. P. Bishop Museum Bulletin 29, 1926); dens., How the Hawaiian instrument, the ukulele, received its name (i Journal of the Po-lynesian Society 1931); H. Nevermann, Hawaii-Musik (i Die Musik 1928); M. Kolinski, Die Musik der Primitivstämme auf Malakka und ihre Beziehungen zur samoanischen Musik (i Anthropos 1930); J. Kunst, A study of Papuan music (1931); Frances Densmore, The native music of American Samoa (i American Anthro-pologist 1932); G. Herzog, Die Musik auf Truck (i A. Krämer, Truck-Ergebnisse der Südsee-Expedition 1908—10, 1933); E. G. Burrows, Native music of the Tuamotus (s. å.); dens., Polynesian part-singing (i Zeitschrift für Ver-gleichende Musikwissenschaft s. å.); G. Herzog, Die Musik der Karolinen-Inseln (1936); H. Hübner, Die Musik im Bismarck-Archipel (1938); dens., Melodiestile und Kulturgeschichte im Bismarck-Archipel (i AFM 1939); O. Johnson, Musical instruments in ancient Hawaii (i MQ 1939); J. C. Andersen, Maori music with its Polynesian background (s. å.); W. Graf, Zur Spieltechnik und Spielweise von Zeremo-nialflöten von der Nordküste Neuguineas (i Archiv für Völkerkunde 1947); dens., Die mu-sikwissenschaftlichen Phonogramme Rudolf Pöchs von der Nordküste Neuguineas (1950); J. Kunst, De inheemsche Muziek in westelijk Nieuw-Guinea (s. å.). E.E. Ocenås [åtjenaf], An dr ej, slovakisk tonsättare (f. 1911 8/i), ansluter i sina verk närmast till Moyzes och Novåk, för vilka han stud, vid MK i Praha. O. har framträtt med ork.-verk ss. Burlesk-nd predohra (1940) och trilogin Vzkriesenie, kammarmusik, körverk, sånger och deklama-torier samt pianostycken. — Litt.: E. Zvårsky, Sücasnå slovenskå hudba (1947). G. M. Ochetto, O c h e t u s, ->Hoquetus. O'chranny Svaz Au'torsky, förk. OSA, en sammanslutning av tjeckoslovakiska tonsättare, textförf. och musikförläggare, motsvarande STIM i Sverige, med säte i Praha. Ochs [åks], Siegfried (pseud. Diego Fischers), tysk kördirigent (1858— 1929), ledde 1883—1920 den av honom i Berlin gr. Philharmonischer Chor och 1920—28 MH:s kör. O. var elev vid MH i Berlin, där han efter ytterligare stud, för bl. a. Kiel blev lärare 1307 1308