OFFERTORIUM Offenbach, Jacques (eg. Jacob), fransk tonsättare, dirigent och teaterledare av tysk börd (f. i Köln 1819 20/6, d. i Paris 1880 5/io), var som framgångsrik teatermusiker en markant förgrundsfigur i andra kejsardömets Paris och blev med sina samhällssatiriska, operaparodierande musikkomedier skaparen av en modern operettstil. Med sin melodiska fantasi, sin spiritualitet och slagfärdighet och den rytmiska verve, som kännetecknar hans tonspråk, är han tvivelsutan också en av dess yppersta företrädare. Son till en kantor i Kölns synagoga, I s a a c O. (eg. Eberscht), fick O. tidigt börja odla sina mus. anlag och även utnyttja dem i förvärvssyfte, som cellist i en kafémusicerande familje-trio. Fjortonårig ledsagades han av fadern till Paris, stud, vid MK till 1837 och anställdes närmast som cellist vid Opéra-Comique. Efter en mellanperiod som fri musiker var han kapellm. vid Théåtre Frangais 1849—55; startade därefter en egen teater: B o u f f e s-P arisiens. Är 1866 avgick O. som ledare för denna scen och komp, i fortsättningen även för Opéra-Comique o. a. paristeatrar. Under åren 1873—75 ledde han Théåtre de la Gaité. Sedan O. skrivit musik till ett 30-tal enaktare, skedde hans definitiva genombrott med en av de stora offenbachiaderna, Orfeus i underjorden, 1858. Med detta mästerverk lade han grunden till sin ställning och berömmelse som Paris kvickaste musiker, och i det följande räknades O:s operettpremiärer till det märkligaste världsstaden hade att bjuda på av underhållning. Särsk. i de fall, då han samarb. med förf.-duon H. Meilhac och L. Halévy — ss. i Sköna Helena, Riddar Blåskägg, Pariser-liv, Storhertiginnan av Gerolstein, Frihetsbrö-derna o. a. — gjorde han utomordentligt stark effekt, och som kulturpersiflage med aktuella anspelningar på parissocietetens svagheter kunna dessa verkningsfulla offenbachiader betraktas som förebilder el. i varje fall föregångare även till nutidens satiriska revyer. Efter andra kejsardömets fall blev atmosfären emellertid mindre gynnsam för denna spirituella mus. lek; själv trött på sin roll som gyckelmakare, anslog O. mot slutet av sitt liv en allvarligare ton och skrev sin enda opera, Hoffmanns äventyr, efter hans död rev. av E. Guiraud. Verk: Operan Les contes d’Hoffmann (Paris 1881; Hoffmanns äventyr, Sthlm s. å.), operetterna Le mariage aux lanternes (Paris 1857; Förlovning vid lyktsken, Sthlm 1860), Orphée aux enfers (Paris 1858; Orfeus i underjorden, Sthlm 1860), La chanson de Fortunio (Paris 1861; Fortunios visa, Sthlm 1862), La belle Hé-lène (Paris 1864; Den sköna Helena, Sthlm 1865), Barbe-Bleue (Paris 1866; Riddar Blåskägg, Jacques Offenbach. Sthlm 1867), La vie parisienne (Paris 1866; Pa-riserliv, Sthlm 1868), La grande-duchesse de Gerolstein (Paris 1867; Storhertiginnan av Gerolstein, Sthlm s. å.), Vert-Vert (Paris 1869), La diva (Paris s. å.), La princesse de Trébi-zonde (Paris 1869; Prinsessan av Trapezunt, Sthlm 1871), Les brigands (Paris 1869; Frihets-bröderna, Sthlm 1870), Le roi Carotte (Paris 1872), Les braconniers (Päris 1873; Tjufskyt-tarne, Sthlm s. å.), La Périchole (Paris 1874), La boulangère a des écus (Paris 1875; Rika bagerskan, Sthlm 1879), Maitre Péronilla (Paris 1878; Advokaten Péronilla, Sthlm 1905), Ma-dame Favart (Paris 1878; Sthlm 1879), La fille du tambour-major (Paris 1879; Tambur ma jorens dotter, Sthlm s. å.), Belle Lurette (Paris 1880; Vackra tvätterskan, Sthlm 1881) m. fl.; ork.-musik, duo- och solostycken för violoncell, pianokomp, och sånger. — Skrift: En Amé-rique; notes d’un musicien en voyages (1877). Litt.: L. Schneider, O. (1923); R. Brancour, O. (1929); A. Henseler, Der junge O. (diss. 1930); S. Kracauer, J. O. und das Paris seiner Zeit (1937; sv. uppl. 1938); J. Brindejoint-Of-fenbach, O., mon grand-père (1940); R. Lyon & L. Sanger, Les contes d’Hoffmann... (1948). K. R-n Offerlunden, balett av Jean Börlin med musik av A. Haquinius. Uppförd ffg. av Svenska baletten i Paris 1923. Offertofrium, lat., eg. offergåva, sång i romersk mässa, under vilken nattvards-elementen frambäras (»offringen»). 1313 42. Musik, in 1314