OFFICIU M Urspr. sjöngs o., medan församl. frambar sina offergåvor och bestod då av en hel psalm med antifon. Då seden att frambära offergåvor till altaret kommit ur bruk, blev ps. obehövlig, så att endast den av kören sjungna antifonen kvarstod. Från antifonal sång övergick o. till att bli solosång med den av kören sjungna antifonen som refräng. Detta framgår av bevarade offertoriemel., vilka bära solosångens kännemärken (P. Wagner). I de evang. mässordningarna uteslöts o. ss. syftande på mässoffret. Ett undantag är Johan III:s liturgi (1576), som har ett i evang. anda omtolkat o. R. S. OffFcium, lat., eg. ämbete. 1. I romersk liturgi benämning på bönegudstjänsterna, tidegärderna. Med officium d i v i-n u m avsågs urspr. den organiserade gudstjänsten överhuvud, men benämningen kom sedermera att avse uteslutande tidebönen. Det västerländska o., som utformades vid medeltidens början, går tillbaka på de fornkristna bönestunderna. Redan på 300-t. fanns för bönegudstjänsterna i de österländska klostren en viss ordning, som under detta sekel definitivt fastslogs av Basilius den store; han förordnade, att 7 tideböner skulle iakttagas varje dygn. I Västerlandet blev Benedikts munkregel (500-t:s förra del) avgörande för o:s utbildning. Till de av Basilius fastställda tiderna lade Benedikt en åttonde, kompletoriet. Den ordning, som blev förhärskande i rom. kyrkan även utanför klostren, bygger på Benedikts regel. De kanoniska tiderna (horae canonicae) indelas i två grupper, de stora tiderna (horae majo-res) och de mindre tiderna (horae minores). De stora tiderna utgöras av matutin, laudes, vesper och kompletorium, medan de mindre äro prim, ters, sext och non (bönestunder vid resp. 1., 3., 6. och 9. timmen av dagen). Tidigare brukades även en indelning i cursus di-umus (dagkursen) och cursus nocturnus (nattkursen). Numera brukas i katolsk liturgik benämningen cursus endast för Mariaofficiet. Pius V genomförde en för hela rom. kyrkan gällande ordning för o. genom sitt Breviarium 1568, vilket reviderades av Pius X 1911. I den sv. reformationskyrkan fortlevde det medeltida o., delvis försvenskat, till in på 1600-t., varefter utbildades en enklare form, bestående av ottesång och aftonsång med predikan och evang. psalmsång som huvudelement. Inom o:s ram fingo psalmodin och hymnen sin främsta plats i gudstjänstlivet. En rik litt. av tidegärdshymner finnes från fornkyrkans dagar och medeltiden. 2. I gallikansk och eng. liturgi namn på Introitus. R. S. Ofikleid ->Ophicleid. 0'ftedal, Finn A u du n, norsk pianist (f. 1914 14/9), sedan 1950 dirigent och 1315 konstnärlig ledare för Trondheim symf.-ork. och Trondheim kammerorkester. O., som stud, vid MK i Oslo för bl. a. Dirdal samt i Leipzig för H. Abendroth, Grabner och Teichmüller, senare i London, avlade musik-lärarex. 1935 och deb. som pianist i Oslo 1937; har gästat olika no. städer. Ö. G. Den ofullbordade (symfonin), ty. die Unvollendete, gängse benämning på F. Schuberts symfoni nr 7 (annan numrering: nr 8) h-moll, komp. 1822. Verket komponerades för musikfören. i Graz som tacksamhetsgärd för dennas beslut att kalla Schubert som hedersledamot. Den uppfördes emellertid icke under tonsättarens livstid utan förvarades under många år av hans vän A. Hüttenbrenner. Först 1860 omnämnes symf. i ett brev från dennes broder Josef; det första uppförandet skedde i Wien 1865. Endast 2 satser (allegro och andante) föreligga i komplett skick; ett scherzo är skisserat men endast de inledande 9 takterna ha utskrivits i partitur. G. P. OgoleveTs, Al eks ej Stepanovitj, ukrainsk musikteoretiker (f. 1891 30/5), har konstruerat ett klaverinstr. med 17 toner inom oktaven. Skrifter: »Harmonins grunder» (ry.; 1941), »Tonalitetens problem», »Om musiktänkandet i vår tid» (ry.; 1947) o. a. M. S. O, guö vors lands, den isländska nationalsången, komp, av S. Sveinbjörnsson till en dikt av Matthias Jochumsson. Den skrevs urspr. som en festhymn till 1 000-årsjubileet 1874 med anledning av Islands första kolonisering. J.Th. Ohl, tonsättare och sångare, på 1740-t. org. vid Holländska kyrkan i Sthlm. O. uppges ha arr. och delvis skrivit musiken till sångspelet Syrinx (Sthlm 1747). Ohlson, Arne Oliver Kjell, operasångare, tenor (f. 1911 2/i), sedan 1941 vid K. teatern i Sthlm, där han flitigt använts i lyriska partier. — Bild sp. 1318. O. stud, sång för Kock och musikteori för S. E. Svensson vid Uppsala musikskola, var elev vid Operaskolan och deb. 1941 på K. teatern som Don Ottavio i Don Juan. O. har ofta sjungit i radio och vann stort erkännande för sin tolkning av Josefs parti i Josef och hans bröder. — Har uppburit Christine Nilssons stip. Roller (u. n.): Tamino i Trollflöjten, titelr. i Hoffmanns äventyr, Kardinal Albrecht i Mathis der Maler, Greve Almaviva i Barberaren i Sevilla, Fenton i Falstaff, Andrej Chovanskij i Chovansjtjina, Paris i Sköna Helena o. a. 1316