OLS SO N-Å HRBERG Olsson-Åhrberg, Cecilia (Cissi) Augusta Georgina, dansös (f. 1906 20/8), under 1930- och 40-talen en av de mest prominenta artisterna i sv. operabaletten. Utbildad i K. teaterns balettelevskola från 1912 blev O. 1929 premiärdansös vid teatern och slog s. å. även artistiskt helt igenom som Svan-hilda i Coppelia. Allmänt uppskattad för sitt livliga temperament och sina talanger som både klassisk ballerina och karaktärsdansös gjorde hon i fortsättningen markanta insatser i bl. a. Sylvia, Månstrålen, Natten på Blåkulla, Balen och Hollywood Rhythms. Från mitten av 1940-t. har O. emellanåt framträtt även som koreograf, bl. a. med valda scener ur Giselle och ur Campras Europé galante på Drottningholmsteatern (1949). Efter sitt till-bakaträdande som premiärdansös (1949) har hon biträtt vid vissa instuderingar på K. teatern. — Bild sp. 1338. K. R-n Omkväde el. refräng, benämning på verser, vilka stereotypt el. med få förändringar återkomma i varje strof och vilka även musikaliskt gestaltas i anslutning härtill. O. är spec. typiskt för den medeltida balladen el. folkvisan samt den episkt-lyriska dansvisan, där en försångare föredrog det berättande innehållet, medan de övriga deltagarna stämde in i o. — O. har gärna en mot de flesta stroferna kontrasterande verkan. G. P. Om sommaren sköna (Dal vis an), textbörjan till en av prosten i Mora Anders Wallenius (d. 1653) skriven dikt, som enl. A. P. Berggreen (Svenske Fol-ke-Sange og Melodier, 21861) eg. var avsedd att sjungas på »den kristliga dagvisans» mel. (Den signade dag, SvK 424) men av A. I. Arwidsson (Svenska fornsånger 3: 42, 1842) avtrycktes med en annan — den numera vanliga — melodi. Även denna, enl. N. P. Nodermanns Studier i svensk hymnologi (2: 167, 1911) tr. ffg. i »Brage og Idun» 1839 (2, s. 360), har använts till ps.-texter i koralböcker av C. R. Humbla (1885), C. J. Stockenberg (1899) och J. Lindegren (1905). Den i våra dagar alltjämt högt skattade mel. (i 6/8-takt) återfinnes i jämnt aktig skepnad i en av R. Dybeck (Svenska visor 2: 73) efter A. Abrahamsson Hülphers’ konceptdagbok meddelad »daldantz» men står också nära de i Ar-widssons saml. meddelade 2 melodivarianterna till Herr Peders sjöresa. Därmed öppnar sig för studiet av denna en gång spridda och älskade folkmel. vägen åt två håll, dels åt medeltids-balladen o. d. folkvisor (t. ex. Geijer-Afzelius’ Svenska folk-visor 31880 nr 9, 15, 18, 62, 64, 71; Arwidssons Svenska fornsånger nr 55, 75 c, 76 —77, 99, 102, 104 b, 108 a, alla mel. besläktade), dels åt sv. spelmansmusik i gånglåtar och brudmarscher (som t. ex. N. Andersson, Svenska låtar, Jämtland—Härjedalen nr 61, 87, 417, 449, Dalarna 810, 842, 1406). C.-A.M, Omvändning, inversion. I. Intervallomvändning. Varje intervall har sin o., som är lika med oktav minus intervallet. O. er hålles således genom att en av intervalltonerna förflyttas en oktav uppåt el. nedåt. Därvid bli små intervall stora, överstigande förminskade och omvänt, medan rena intervall förbli rena (t. ex. c—d stor sekund, d—c1 liten septima; c—fiss överstigande kvart, fiss—c1 förminskad kvint, c—g ren kvint, g—c1 ren kvart etc.). 2. Ackordomvändning. Alla former av ackord, där den djupaste tonen (bastonen) icke är identisk med ackordets grundton, kallas o. Betr, ackordomvändningarnas namn och bet. se art. Ackord, Septimackord och Treklang. 3. Melodisk omvändning. O. av en mel. försiggår så, att samtl. melodins intervall med bibehållen ordning byta rörelseriktning, mel. »speglas» m. a. o., vändes upp och ned med en viss ton som axel. (För att undvika missförstånd bör termen ej användas för »omvändning i tiden», kräftrörelse.) En reell melodisk o. innebär, att samtl. intervall bibehålla sin exakta storlek. Då detta emellertid bryter den diatoniska tonaliteten, sker o. vanl. tonalt, dvs. med de förändringar av intervallen som betingas av den diatoniska skalans struktur (se notex.). Den dubbla el. flerdubbla kontrapunktens förskjutning av stämmor inbördes är icke att betrakta som en form av o. utan som ett transpositionsförfarande. I. B-n Ondeggiando [åndedzia'ndå], it. (fr. ondulé), böljande, ett stråklegato. O. användes som bet. för arpeggioliknande figurei' på två strängar: 1335 1336