OPERA ty. Oper). Opera kallas även den teater, i vilken sådana skådespel framföras. De första operorna skapades i Florens vid sekelskiftet 1600 ss. ett led i tidens litterär-musikaliska antikimitation. Operan var i början en artistisk underhållning för furstehoven och blev först mot slutet av 1630-t., och då närmast i Venedig, ett allmänt folknöje. De första operorna voro pastoraler, och musiken framfördes övervägande i recitativ form, ac-komp. av ett fåtal instr. Småningom utbyggdes den mus. satsen allt rikare, och från 1700-t:s början och till senare hälften av årh. fick den karaktär av solo-opera med konsertantvirtuosa inslag. Från 1760-t. inträder emellertid med Gluck åter ett närmande av den it. operan till antika ideal (Orfeo ed Euridice, 1762). Operan vann under 1600-t. även insteg i det övriga Europa. Men frånsett Frankrike, där Lully grundläde en omkr. hundra år uppehållen scentradition (fransk opera), och en kortvarig blomstring av ett tyskt seriöst sångspel, förhärskade även utöver Italiens gränser det italienska musikdramat. Ansatser till en it. komisk opera fun-nos redan under 1600-t. Under det följ, seklet fick en likartad opera (opera b u f f a) allt större spridning i Europa och kulminerade i artistisk förfining och med dragning åt karaktärskomedin i Mozarts Le nozze di Figaro (1786), Don Giovanni (1787) och Cosi fan tutte (1790). Komiska sångspel med talad dialog uppkommo på 1700-t. i Frankrike (o p é-r a-c o m i q u e), England (ballad opera) och Tyskland (Singspiel). Formellt kunna Mozarts Die Zauberflöte (1791) och Beethovens Fidelio (1805) räknas till denna kategori. Med romantiken framträdde under 1800-t. nationellt betonade strömningar i olika länder. Den tidigare romantiken i Tyskland med Weber (Der Freischütz, 1821), Spohr och Marschner fick sin ut-löpare i Wagners högromantiska musikdramer. Rossini, Bellini, Donizetti och senare Verdi dominerade länge sångsce nen i Italien. I Frankrike skapades av Meyerbeer o. a. den s. k. stora, helt ge-nomkomponerade operan (grand o p é-r a) av heroisk-romantisk karaktär. Från mitten av 1800-t. framträdde en tendens till folkligt-nationella sångspel även i andra länder (Ryssland, Skandinavien m. fl.). Stilbrytningarna bli mot seklets slut allt vanligare i de stora kulturländerna. Romantiken avlöstes delvis av den s. k. it. verismen (Mascagni, Leoncaval-lo). Impressionismen fick i De-bussy sin främste företrädare. Benämningarna expressionism och neoklassi-cism ha under 1900-t. täckt olikartade dramatiska nybildningar, som inbördes dock sammanhållits av en gemensam tendens till radikala tonala experiment (atonalitet, polytonalitet) och önskan att i nya former även söka gjuta nytt innehåll. Såsom en reaktion mot ett tidigare vokalt och instrumentalt massuppbåd kan betraktas den s. k. k a m m a r o p e-ran med reducerad ork. och ett fåtal agerande. På antika förebilder återgår delvis det sceniska oratorium, som under de två senaste decennierna odlats på olika håll. Förhistoria. Operan ss. konstform räknar sin uppkomst från senrenässansen och är att betrakta som en produkt av konstfilosofiska spekulationer hos en grupp skönandar kring den florentinske kulturfrämjaren G. Bardi (den florentinska ->cameratan). Målet var att väcka nytt liv i den antika tragedin, som man uppfattade ss. ett i sångform framfört skådespel. Helt oberoende av antika traditioner utbildades under medeltiden primitiva prototyper till operan. Ur den kyrkliga liturgin utbrötos sålunda berättelsen om de tre Mariorna vid den tomma graven på påskmorgonen och annat bibelstoff och omformades under loppet av flera årh. till folkliga skådespel. Instrumentala förspel inledde föreställningarna, i mellanakterna dansades balett och utfördes allehanda cirkuskonster, och uppsättningen i dräkter och rekvisita var stundom praktfull. Har den tidigare operan trots antikintresset hämtat icke så få uppslag från dessa medeltidens sacre rappresentazioni (den it. benämningen), står den emellertid även i tacksamhetsskuld till profandramat under för- och högrenässansen. Från medeltidens äldsta bevarade sångspel, Le jeu de Robin et Marion (Nea 1339 1340