OPERA även Giordano dit i operan Andrea Chénier (1896). Mera romantiskt avtonad, men i huvudsak dock tenderande till verismens rakt på sak gående skildringskonst, är också G. Puccini (La Bohème 1896, Tosca 1900, Madame Butterfly 1904) i dialogens växlande tonfall mellan parlando och arioso samtidigt efterbildande den senare Ver di. Modern opera efter 1900. En helt ny stilart, impressionismen, vann med C. Debussys opera Pelléas et Mélisande (1902) insteg i fr. operakonst och odlades i mer el. mindre intim anklang till förebilden av exempelvis E. Bloch (Macbeth, 1910) och D. de Sévérac. Stildrag från Debussy gå även igen hos P. • Dukas i Ariane et Barbe-bleue (1907) och i en mer modifierad form i den komiska operan L’heure espagnole (1911) av M. Ravel. Utpräglat fransk i sitt artisteri var G. Fauré; andra mera framträdande operakompositörer från början av 1900-t. voro G. Pierné och R. Laparra. Romantiken med efterdyningar av wagner-dramat uppehölls i Tyskland av Pfitzner (Pa-lestrina 1917, Das Herz 1931) och vidare av E. W. Korngold (Die tote Stadt, 1920). Impressionism och romantik förenas som stilbildande moment i F. Schrekers tidigare dramatik (Der ferne Klang 1912, Irrelohe 1924). d’Albert anslöt i sina många operor (Tiefland, 1903) till verismen, liksom i huvudsak även M. von Schillings i operan Mona Lisa (1915) samt H. von Waltershausen (Oberst Chabert, 1912). R. Strauss, som ännu i Salome (1905) och Elektra (1909) bekände sig till romantikens raffinerade klangideal men samtidigt visade blick för verismens något krassa sceneffekter, utbildade i sina senare verk en egenartad stil, kännetecknad av ett långt drivet artisteri i den mus. formen. Liksom Strauss strävade F. Busoni bort från Wagner och riktade blicken mot det mus. 1700-t. i operan Arlecchino (1917), medan A. Schönberg i de bägge 1909 och 1913 komp, men först 1924 uppf. operorna Erwartung och Die glückliche Hand redan förebådade expressionismen. I Italien företrädde R. Zandonai (Francesca da Rimini 1914, I cavalieri di Ekebü 1925, efter Selma Lagerlöf) och F. Alfano äldre traditioner, under det I. Pizzetti i sin dramatik med bl. a. Debora e Jaele (1922) och Fra Gherardo (1928) hämtat avgörande intryck för den mus. deklamationen från Debussy och i sin behandling av kören som medspelare i handlingen influerats av Musorgskij. Med rötter i it. operatradition sökte I. Montemezzi sammanjämka stildrag från impressionismen qch Wagner i sitt musikdrama L’amore dei tre re (1913). E. Wolf-Ferrari, som med framgång både i och utom Italien mest ägnat sitt intresse åt den mus. komedin (Le donne curiose 1903, Sly 1927), har med en lätt touche av rokoko förenat stildrag från den senare Ver di. 1355 Experimenten med nyare former för operan ha under de tre senaste decennierna fram till 1950 fortsatts under intryck av strömkantringar i det sociala och politiska samhällslivet och i samklang även med inom litt. och musiken uppdykande nya konståskådningar. Antiro-mantiska riktningar ha utlöst en neoklassicism, som hämtat uppslag från äldre konstepoker under hänsynstagande även till radikala tendenser i modern musik (atonalitet, polytonali-tet). En reaktion mot massuppbådet av medverkande i ork. och på scenen har endels under påverkan från den s. k. Händelrenässansen i Tyskland men även under tvånget att ekonomisera driften gett upphov till den moderna s. k. kammaroperan. En strävan att låta musiken dominera över handlingen och att samtidigt nå fram till en objektivare, mindre tidsbunden människoskildring har resulterat i mus. krönikespel och sceniska oratorier, i vilka mus. åskådliggörande faktorer (t. ex. körens) stundom tilldelats en bakom scenen för åskådaren icke synlig dramatisk uppgift. Jämsides med dessa olika experiment, som delvis tenderat till artisteriet för dess egen räkning, har den äldre, melodiskt flödande underhåll-ningsdramatiken även förnyats. Signalen till en populärt betonad operatyp med tidsbetonad rytm (jazz) gavs i Tyskland 1927 av E. Krenek med operan Jonny spielt auf. Året därpå följde K. Weills Die Drei-groschenoper, som även bygger på schlager av jazztyp. Delvis färgsatt av samma melodiska element är M. Brands f. ö. mot expressionismen siktande, fränt naturalistiskt skildrande opera Maschinist Hopkins (1929). Populära operor av helt annan typ skrevos av W. Braun-fels och med anklang till pastischen av P. Graener. W. Egk, som hör till det nuv. Tysklands mest begåvade tonsättare, har experimenterat åt flera håll och bl. a. till egen text komp, operan Peer Gynt (1938) samt i en folkligt tillgänglig stil Die Zaubergeige (1935) och den blandat heroiskt, burleskt parodierande operan Circe (1948). Mot den populära operan tendera även H. Reutters Faust (1936) och J. Haas’ Tobias Wunderlich (1937). Operor över hist. ämnen komp. bl. a. P. von Klenau, F. Walter och G. von Einem (Dantons T od, 1947). Neoklassicismen, som i Tyskland funnit sitt tidiga uttryck i Busonis Doktor Faust (1925), vidarebildades bl. a. av P. Hinde-mith i Cardillac (1926) och av A. Berg (Wozzek, 1925). Från 1930-t. har scenoratoriet i många fall blivit en ersättare för den seriösa operan. Bland samtida tyskar märkas här i främsta rummet C.Orff med Carmina burana (1937) och Antigone (1949), i vilken senare Orff med omtvistad effekt utformat recitativet i anslutning till greg. sång. Till hälften krönikeartad är Hindemiths Mathis der Mahler (1938). Tenderande mot oratoriet, men samtidigt dock fyllda 1356