OPERA senare period D. F. E. Aubers La muette de Portici (1828) och G. Rossinis Guillaume Tell (1829). Men huvudmannen för den stora operan i romantiserande riktning under flera decennier framåt från 1831 och uppburen och beundrad även i det övriga Europa blev G. Meyerbeer med Robert le diable, efterföljd av Les huguenots (1836), Le prophète (1849) och L’africaine (1865). Meyerbeers mest betydande efterföljare i Frankrike var F. Halévy med operan La juive (1835), som bättre än förebilderna hävdat sin livskraft ända in i nutiden. En representant för den stora operan under förra hälften av årh. var även H. Berlioz, som i sin melodik anslutit sig till fr. tradition och dramatiskt närmast efterbildat Gluck och sin landsman Le Sueur. Hans operor rönte emellertid föga uppskattning av den samtida publiken, och huvudverket Les Troyens uppf. i sin helhet först 1890, 21 år efter kompositörens död. F. A. Boieldieu framstår som ett av den fr. opéra-comiquens främsta namn med bl. a. La dame blanche (1825). En talangfull konkurrent till honom var under årh:s två första decennier den produktive N. Isouard. Ledande kompositör inom den komiska operan blev från 1820-t. Auber, vars bästa verk Fra Diav olo (1830), ännu hör till de helt levande. Betydande framgångar på den komiska skådebanan vunno även A. Adam och L. J. F. Hérold. Gränsen mellan komisk opera med omväxlande sång och talad dialog och genomkomp, stor opera utjämnades mot mitten av årh. i samma mån som dramat sköt det heroiska elementet mot handlingens bakgrund. Borgerlig hjärtnupenhet i samspel med en viss mondän elegans i melodiken karakteriserar i mycket A. Thomas’ produktion (Mignon 1866, Hamlet 1868). Samma drag men artistiskt mera finslipade och underbyggda av en dramatiskt effektfullare, intimt utmejslad miljöskildring återfinnas hos C. Gounod (Faust 1859, Romeo et Juliette 1867). Ett nytt drag, exotismen, infördes i den dramatiska handlingen med F. Davids Lalla Roukh (1862). Under den 3. republiken vidgas de mus. aspekterna. Realistisk till intrigen men färg-stänkt av zigenarromantik är G. Bizets Carmen (1875), som efter en måttlig framgång i början blivit periodens populäraste opera. Påverkad av Bizet och delvis även av David var L. Delibes i Lakmé (1883). Wagnerdramat gör sig påmint i ämnesvalet hos E. Reyer (Sigurd 1884) och till den mus. strukturen hos E. Cha-brier, i C. Francks opera Hulda (1894) och hos V. dTndy. Front mot främmande inflytande proklamerades av C. Saint-Saens, som i sina många operor (Samson et Dalila 1877, Henry VIII 1883) anknutit till det äktfranska artisteriet hos Gounod. Fr. scentradition förs även vidare av J. Massenet, låt vara att han i sin till ämne och innehåll rikt växlande produktion (Manon 1884, Thais 1894, Le jongleur de Notre-Dame 1902) även opportunt närmat sig tillfälliga moderiktningar (verismen i La na-varraise 1894). Folklig fr. melodik gör sig påmint i E. Lalos opera Le roi d’Ys (1888), romantiska stämningar återfinnas hos B. Godard. Naturalismen med sin fräna verklighetsskildring, propagerad inom litteraturen i synnerhet av Zola, fann i A. Bruneau en villig mus. va-pendragare. Till den mus. naturalismen men tillika med inslag av lyriskt skönmåleri kan även hänföras G. Charpentiers vardagsskildring av Paris i operan Louise (1900), till egen text. Italien. Italienarna, som i sin musikdramatik icke i onödan brådskat med reformer, visade sig från början av 1800-t. mera benägna att ta lärdomar av utlandet. Initiativtagare till den hel-omvändning från solo- till ensembleopera, som nu successivt genomfördes, var den tyskfödde S. Mayr, i sina numera helt bortglömda dramer i sin tur påverkad av Gluck och i någon mån även av Mozart. En sammanbindande länk mellan det äldre och nyare dramat var S. Mercadante, vars opera II bravo (1839) ännu på 1890-t. stod på repertoaren i hans fädernesland. Avgörande betydelse för reformens lyckliga genomförande fingo emellertid G. Rossini, G. Donizetti och V. Bellini. Rossini blev tillika banbrytare för den nya komiska operan; efter framgången med II barbiere di Siviglia (1816) ställde han de äldre mästarna i skymundan. Hans insats på detta område innebär närmast en återgång till den mus. burlesken. Från början av 1840-t. träder G. Verdi alltmer i förgrunden. Ännu mycket i de tidiga verken influerad av föregångarna och spelande upp ett våldsamt patetiskt register, vinner han småningom en fullständig behärskning över uttrycksmedlen, musicerar sålunda på gränsen till det kammarmus. många gånger i La tra-viata (1853), för att i sina sista verk (Otello 1887, Falstaff 1893) icke sällan låta ett melodiskt parlando ersätta de slutna lyriska formerna. Hans konstnärliga uppåtstigande markeras av operorna Rigoletto (1851), Il trovatore (1853), Un ballo in maschera (1859), Don Carlos (1867) och Aida (1871). Wagnerismen, vars landvinningar på it. botten Verdi bekämpade, fick med A. Boito (Me-fistofele 1868) en i stilen modifierad anhängare. Andra strömningar gjorde sig gällande hos A. Ponchielli, som i sitt huvudverk, La Giocohda (1876), influerats av Gounod, medan A. Franchetti (Cristoforo Colombo 1892) bet. ss. en senkommen efterföljare till Meyerbeer. Liksom naturalismen i Frankrike sökte verismen i Italien skapa konstnärligt intresse kring händelser ur vardagslivet. De första representanterna för denna riktning voro P. Mascagni (Cavalleria rusticana, 1890) och R. Leoncavallo (Pagliacci, 1892). Stilistiskt hör 1353 1354