OPERA Frumerie (Singoalla, 1940), H. Rosenberg (Resan till Amerika 1932, Lycksalighetens ö 1945), O. Lindberg (Fredlös, 1943) o. a. Ansatser till norsk operakonst förmärkas först in på 1800-t. Den förste eg. operakompositören var sålunda W. Thrane, vars lyriska skådespel Fjeldeventyret uppf. 1825. Operor spelades visserligen sporadiskt på talscenerna, men skådebanor, enbart avsedda för lyriska skådespel, existerade endast med Tivoli Teater (1883—86) och Opera Comique (1918—21) i Oslo, och till följd därav ha flera tonsättare skrivit sina verk med tanke på utlandsscener. Den av Wagner influerade G. Schj elderup skrev sålunda sina musikdramer till ty. texter (Nor-wegische Hochzeit, Prag 1900, uppf. med tit. Bruderovet, Oslo 1919), och samma var förhållandet med t. ex. S. Aspestrand (Die See-mansbraut, Gotha 1894, uppf. 1907 i Oslo ss. den första operan på Nationaltheatret av en infödd norrman) och C. Sinding (Der heilige Berg, Dessau 1914). Bland no. operakompositörer från slutet av 1800-t. och senare märkas f. ö. M. A. Udbye, G. Borch, C. Elling (Kosakkeme, 1897), H. Jebe, P. Winge, H. Borgström, A. And er -sen-Wingar, J. Haarklou (Fra gamle Dage 1894, Mari-Sagnet 1909), S. Lie, Ole Olsen (Svein Uredd, 1890, Lajla, 1908), W. Sommerfeldt, A. Eggen (Olav Liljekrans, 1940; delvis uppf. i Sthlm 1941), B. Brustad o. a. Den första -finska operan, skriven till sv. text av den tyskfödde F. Pacius, var Kung Karls jakt (1852). Först långt senare tillkommo finskspråkiga operor, tonsatta av bl. a. O. Meri-kanto med Nordens dotter (1908) och E. Me-lartin (Aino, 1909). Till svensk text skrev åter S. Palmgren Daniel Hjort (1910). Till ämnet nationella och delvis tonsatta under påverkan av finsk folkmusik voro A. E. Launis’ De sju bröderna (1913) och I. Krohns Syndafloden (1928). Ss. Finlands nationalopera i eg. mening betraktas numera L. Madetojas folklivsskild-ring österbottningar (1924). Till en yngre generation höra A. Anderssén (Med ödet ombord, 1932), V. Raitio med Jephtas dotter (1931) och T. Pylkkänen. I Spanien, som länge stått i beroende av huvudsaki. it. operakonst, sker från mitten av 1800-t. en uppryckning mot en nationell målsättning. Den äldre zarzuelan skjuter nya skott i form av komiska el. semiseriösa operor, och bland framgångsrika kompositörer av denna operatyp märkas F. A. Barbieri, R. Hernando, Arrieta y Corera samt senare Chapi y Lorente och Bretön y Hernåndez. Även den seriösa operan i mera strikt bemärkelse gick mot ett nytt konstnärligt uppsving. En av de ledande var F. Pedrell i bl. a. operorna Los Pirineos (1902) och La Celestina (1904). Mer el. mindre i stilen påverkade av impressionismen framstå i sina verk I. Albéniz (Henry Clifford 1895, Pepita Jiménez 1896), E. Granados med Goy-escas (1916) och M. de Falla med La vida breve 1361 (1913) och maskspelet El retablo de Maese Pedro (1923). Till ett något senare släktled höra J. Turina, O. Esplå och E. Granados d. y Liksom i Spanien förhärskade länge främmande inflytanden i Portugal. Komiska operor till port, text skrevos bl. a. av A. L. Mirö, G. Cossoul (A cisterna do Diablo 1850) och den mot 1800-t:s slut verksamme F. A. Rente (Verde gaio, 1876), medan en seriösare genre odlats av bl. a. A. Keil (Serrana, 1899) och R. Coelho, som betraktas som den eg. grundläggaren av en modernt orienterad port, opera. Grannskapet till Frankrike och Tyskland inverkade under äldre tid ogynnsamt på operaproduktionen i Belgien och Holland. De lyriska skådebanorna i Bryssel, Antwerpen, Haag och Amsterdam stodo sålunda länge i beroende av den fr. och ty. operan och fungerade tidvis (särsk. i Bryssel och Antwerpen) t. o. m. som ett slags experimentscener. Infödda operakompositörer såsom A. Grétry och F. J. Gos-sec emigrerade å andra sidan till Frankrike. Från början av 1900-t. ha operor på flamländska skrivits av bl. a. J. Mertens, J. Blockx (De bruid der zee, 1901), P. Gilson och R. Veremans (Anna-Marie, 1938). — Betydande framgång vann holländaren R. Hol med sin opera Floris V (1892). Andra landsmän till honom, som skrivit för scenen, voro C. van der Linden (Leiden Ontzet, 1893), W. Landré (Bea-trijs, 1925), W. Pijper (Halewijn, 1933) och H. Andriessen (Philomela, 1950). Även i England har musiklivet under 1800-t. tenderat mot en frigörelse från främmande inflytanden, som gynnat inhemska försök inom operan. H. Bishop, M. W. Balfe, W. V. Wallace och J. Benedict skördade för det mesta framgång i det komiska sångspelet. A. Sullivan gjorde stor lycka med sina operetter (The Mikado, 1885) men också med operan Ivanhoe (1891). C. Stanford önskade med The Canterbury pilgrims (1884) skapa en motsvarighet till Mästersångarne i Nürnberg. Uppmärksammade även i utlandet blevo Ethel Smyth och F. Delius (A village Romeo and Juliet, 1907). Till de prominenta operakompositörerna under 1900-t. höra G. Holst (Savitri 1916, The perfect fool 1923) och R. Vaughan Williams med Hugh the drover (1924), som var ett försök att återuppliva 1700-t:s »village opera» (Dent). Hans opera Sir John in love (1929) återgår på Shakespeare liksom N. Gattys The tempest (1920) och L. Collingwoods Macbeth (1934), medan E. Goossens för sina bägge operor Judith (1929) och Don Juan de Manara (1937) valt Arnold Bennett till textförf. R. Boughton gr. 1914 en primitiv skådebana i Glastonbury för en serie operor kring kung Arthur och riddarna kring runda bordet. Bland hans verk märkas The immortal hour (1914) och mysteriespelet Bethlehem (1915). Englands ryktbaraste, nu levande tonsättare för scenen är B. Britten, som i Peter Grimes 1362