OPÉRA-COMIQUE kande för o. voro vidare de talrika vokalensemblerna (duett, trios o. a.) samt finalen vid aktsluten. Jämförande art.: Opera, sp. 1348. E. S-m Opéra-comique [åpera'-kåmi'kk], fransk opera med talad dialog. Benämningen uppkom mot slutet av 1600-t. och hänfördes då till de lättare skådespel med musik, som uppfördes på Théåtre Italien i Paris, samt anknöts från början av 1700-t. till repertoaren vid marknads-teatrarna (Théåtres de la Foire) i Pariskvarteren Saint-Germain och Saint-Laurent och blev senare allmängiltig för de komiska skådespel (comédies en vau-devilles, comédies å ariettes), till vilka musiken vanl. lånats från annat håll, och längre fram även till liknande skådespel med nykomponerad originalmusik. Jämförande art.: Opera, sp. 1348. Litt.: G. Cucuel, Les créateurs de l’opéra-comique frangaise (1913); Opéra-comique au XIX:e siècle (spec.-nr av RM 1933); M. Cau-chie, The high lights of French opéra-comique (i MQ 1939); M. Cooper, Opéra comique (1949). E. S-m Opera Comique [- kåmfkk], i Oslo, den första fasta norska operan med egen scen, existerade 1918—21, varunder 26 operor uppfördes; den hade även en operaskola. Kapellm. voro L. Halvorsen och P. Coppola. Operafinal ->Final 2. Operaregi f-refi'] har till uppgift att åt ett lyriskt-dramatiskt verk ge en sådan scenisk utformning som i möjligaste mån täcker textdiktarens och kompositörens avsikter. Mot en dylik ideal tolkning syftar ju även taldramats regi, men operaregins uppgifter kompliceras av det lyriska dramats dubbelnatur, och konsten att förena dess båda likaberättigade element är operaregins ömtåligaste problem. Betr, skådespelets mus. uppläggning av regissören är en jämförelse med dansen som konstform klarläggande. Första fordran på dansad musik måste vara en exakt överensstämmelse mellan det musikaliska och det koreografiska. Musikstyckets byggnad ställer vissa oeftergivliga krav, men anger också vägen till lösning av problemet. Tema, sidotema, genomföring, allt måste få sin motsvarighet i koreografin. — I det stora hela äro reglerna för att agera musik desamma som för att dansa musik. Ur dansen har en gång dramat vuxit fram, och till musiken vänder dramat åter, då det blir opera. Lika intimt som dansen är bunden till musiken, skall den lyriska framställningskonsten vara det enl. regeln: »Alles aus der Partitur heraus!» Partituret blir den grundläggande planritningen vid operans förverkligande på scenen, och framställningen skall utformas i strängast möjliga anslutning till musikens byggnad och periodicitet. Den enhetliga operastilen uppnås, när musikens arkitektoniska linjer återfinnas i scenbild och grupperingar, dess rytm i enskildas och gruppers rörelser, dess stämningar i dekorens och dräkternas färger och belysningar. Den sammanhållande enheten är musiken. Vad beträffar operaregins stilproblem bör understrykas, att medan skiftande typer av taldramat kunna iscensättas inom gränserna för en strängt iakttagen realism och en ytterligt förenklad stilisering utan att verkets bärande idéer äventyras, tyckes det lyriska dramats iscensättning principiellt förutsätta en strikt genomförd om än — i tillämpliga fall — också starkt varierad stilisering. Det har därför ansetts, att den riktning inom operalitt., som brukar kallas verism, strider mot operans hela väsen just därför att vid dess förverkligande på scenen disproportionen mellan uppgift och form blir uppenbar. Dramer med starkt realistiskt, liksom de med tungt filosofiskt innehåll erbjuda däremot ofta hart när olösliga regiuppgifter, därför att de ej låta sig inpassa i en från nykter verklighet avskild, stiliserad form. Historik. De amatörer, som i Florens sökte återuppliva det antika dramat i operans form (stile rappresentativo) syftade mot en ideal förening av ordet, harmonin och rytmen. Uppgifter om huru de därvid förfarit vid aktionen på scenen finnas t. ex. i M. da Gaglianos företal till hans opera Dafne från 1608 (bl. a. i VJ 1889). Då den nyskapade konstformen ställdes så gott som uteslutande i furstehovens tjänst med deras fordran på prakt och festivitas samt ämnena så gott som uteslutande hämtades ur den antika mytologin med dess gudar och gudinnor, dess förvandlingar och övernaturliga effekter, spelade scentekniken och utstyrseln den viktigaste rollen i operaregin. Dess scentraditioner följdes på det hela taget under hela 1600-t., även sedan operan blivit ett populärt folknöje. Den praktfulla scenapparaturen bibehölls även i 1700-t:s soloopera (den neapolitanska operan), och ofantliga kostnader nedlades alltjämt på utstyrsel i kostymer och till avlöning av sångare och sångerskor i första planet, av vilka man främst krävde en virtuos strupfärdighet. Aktionen stelnade i schabloner, kören — där sådan ännu förekom — var placerad på vördnadsfullt avstånd från de huvudagerande utmed fonden 1367 1368