Orato'rium, medeltidslat, episk-dra-matisk handling, vanl. tonsatt för soloröster, kör och orkester och som regel ej avsedd för sceniskt utförande. Ämnet är oftast religiöst och icke sällan hämtat från bibeln men är i motsats till texten i mässa, rekviem och passion poetiskt omskrivet. Som synes är ovanstående karakteristik mycket vag, och undantagen äro talrika, t. ex. betr, ämnet, som även kan vara av världslig natur (Alexander’s Feast, Oedipus Rex). Under sin äldsta tid framfördes o. stundom sceniskt, och gränsen mot den parallellt uppkommande operan utsuddades därigenom. I regel brukar förekomsten av en berättare vara ett säkert tecken på att ett o. föreligger. Då o. framträdde tydligare i början av 1600-t., företedde det två olika arter, näml, det latin-språkiga o. (oratorio latin o) och det folkspråkiga (oratorio volgare). Det förstn. (vars berättare kallas historicus) hade sina viktigaste rötter kanske mindre i medeltidens liturgiska spel än i det tidiga 1500-t:s evangeliemotetter, spec. sådana med dramatisk el. dialogiserande text. Det sistn. däremot (vars berättare kallas testo = text) har uppstått ur den folkliga laudan. Denna, som uppblomstrat i samband med Franciskanordens expansion på 1200-t., kom senare att användas som verktyg för motreformationen. F. Neri, en ivrig katolik och nära förbunden med jesuiterna, gr. 1551 en sammanslutning för andaktsstunder, i vilka ingick sjungandet av laudi. (Församlingslokalen kallades oratorium, varav musikformens namn.) Dessa laudi voro ofta formade som dialoger mellan »Kropp och Själ», »Himmel och Helvete» etc. Musiken inskränkte sig till en början till homofon trestämmighet, men då laudasången alltmer uppmärksammades av de högre kretsarna, blev sättningen konstfullare. Sålunda använder sig G. Animuccias Laudi spirituale (1570) av motettiskt förfarande. Monodins genombrott omkr. 1600 medförde den avgörande vändpunkten i dialoglaudans utveckling till o. En viktig etapp på denna väg utgör E. Cavalieris La rappresentazione di anima e di corpo (1600); ehuru snarare en andlig opera visade detta verk, att den nya musiksubjektivismen mycket väl gick att tillämpa i andliga sammanhang. Nyssnämnda operas textförfattare, Manni, införde den nya recita-tivstilen i de laudi, som föredrogos vid av honom anordnade »andäktiga handlingar», och använde en »berättare». Möjl. hade Manni an del i det av G. F. Anerio komp., o.-liknande verket Teatro Armonico Spirituale (1619) med kören i madrigalstil och solorollerna (däribl. en berättare) i recitativstil. — Omkr. 1650 kan både det latin- och folkspråkiga o:s klassiska form sägas vara utvecklad. Tvådelningen var ett resultat av praktiska överväganden och härskade ända fram till Händeis införande av tredelningen. På grund av det skiljaktiga ursprunget uppvisa de två o.-typerna karakteristiska skillnader både betr, textlig-mus. utformning och allmän genomslagskraft. Det latinspråkiga o:s ursprung i liturgiska texter på prosa medförde, att oratorio latino åtm. i början ej hade poetisk avfattning. Först hos G. Caris-simi ha texterna poetiserats, möjl. under inflytande från oratorio volgare, vilket redan från början var poetiskt avfattat, beroende på dess utgångspunkt i den strofiska laudan. En annan viktig skillnad är körens ställning. Medan den i oratorio latino spelar en framträdande roll, anvisas den en betydligt blygsammare plats i oratorio volgare, vilket hänger samman med dettas ändamål som hjälpmedel vid den av Neri eftersträvade andliga pånyttfödelsen. En kör framsäger ej orden så tydligt som en solist, överhuvud taget visar användningen av folkspråket, att man ville nå de breda lagren, något som var omöjligt för det latinspråkiga o. Det kan därför ha varit i avsikt att göra det latinska o. mera lättillgängligt som Carissimi använde en i jämförelse med hans solokantater betydligt enklare melodisk och harmonisk stil i sina utan undantag lat. oratorier. Dessa blevo de sista i sitt slag, och oratorio latino uppgick efter Carissimis död småningom i oratorio volgare. Testorollen var försvunnen, och ämnesvalet fjärmade sig alltmer från den andliga sfären, vilket uppkomsten av det s. k. oratorio e r o t i c o visar. Volgare-typens alltmer utpräglade karaktär av solo-o. ledde slutl. fram till den neapolitanska skolans o. (A. Scarlatti), vilket uppvisar samma drag som den neapolitanska operan, dvs. dacapoaria och seccorecitativ. Händeis o. kunna betraktas som en syntes av 1600-t:s olika o.-former. Sålunda behandlas både andliga och världsliga ämnen, berät-tarrollen kommer åter till heders, och genom Carissimis inflytande lever oratorio latinos körer upp igen. Kören blir bärare av verkets idé, och den propagandistiska avsikten gäller nu ej så mycket religionen som moralen och nationen. Omkr. 1750, då den mus. hegemonin övergick från Italien till Tyskland, förflyttades oratorieskapandets tyngdpunkt till sistn. land.