ORD Som de första o.-liknande verken på tyskt område bruka räknas Schütz’ uppståndelsehistoria (1623) och juloratorium (1664). Andra yttringar utgöras av de från mitten av 1600-t. stammande s. k. Nürnbergakterna och den o.-verksamhet, som utövades av M. Weck-manns Collegium Musicum i Hamburg. Från denna stad utgick i början av 1700-t. det s. k. biblisk-historiska o., vars text var av kon-templativ-uppbygglig natur och som kretsade kring Jesu liv. Avläggare därav äro Bachs jul-o. och Händeis Messias. Under inflytande av det sistn. liksom överhuvud från den o.-mäs-siga passionen uppblomstrade efter 1750 det s. k. messias-o., vars ämne utgjordes av Jesu lidande och död, t. ex. C. H. Grauns Der Tod Jesu (1755). En annan art utgjordes av det s. k. idyll-o., till vilket kunna räknas Haydns Die Schöpfung (1797) och Die Jahreszeiten (1801). De 1800-talstonsättare, som bidragit till o.-repertoarens utökning, äro framför andra Mendelssohn (Paulus, 1836, och Elias, 1846), Schumann (Paradies und Peri, 1843), Liszt (Die Legende von der heiligen Elisabeth, 1862, och Christus, 1866) samt Franck (Les Béatitudes, 1879). O. skrevos f. ö. av Berlioz (L’enfance du Christ, 1850—54), Kiel (Christus, 1871—72), Ti-nel, Perosi m. fl. samt i Sverige av Haeffner, Wennerberg, P. U. Stenhammar, Norman o. a. En särställning intager Brahms’ Ein deutsches Requiem (1868), vilket hör till de få av 1800-t:s oratorieartade verk, som levat vidare till vår tid. Den mest kände representanten för vår tids o.-skapande är A. Honegger, vars Le roi David (1921; rev. 1923) och Jeanne d’Arc au bücher (1938) genom sin blandning av gamla och nya stilmedel äro mycket tidstypiska produkter. Den stolta eng. körtraditionen har fortsatts med verk ss. E. Elgars The light of life (1896) och The dream of Gerontius (1900) samt W. Waltons Belshazzar’s feast (1931). En folklig o.-stil skapades i Tyskland, främst av J. Haas (Das Lied von der Mutter, 1940). Bland nutida nord, tonsättare har bl. a. Hilding Rosenberg ägnat sig åt o:s form (»opera-oratoriet» Josef och hans bröder, 1945—48). Jämförande art.: Lauda. Litt.: Michel Brenet, Les oratoires de Caris-simi (i RMI 1897); A. Patterson, The story of the oratorio (1909); A. Schering, Geschichte des O:s (1911); Kathie Meyer, Das Offizium und seine Beziehung zum O. (i AMW 1921); H. Vo-gel, Das O. in Wien, 1725—40 (i StM 1927); E. Vogl, Die Oratorientechnik Carissimis (diss. 1928); D. Alaleona, Storia dell’oratorio musicale in Italia (1945); F. Raugel, L’oratorio (1948); H. C. Wolff, Das szenische O. (i Musikleben s. å.). G.B-t Ord [å:d], Bernhard (Boris), engelsk kördirigent (f. 1897 0/7), från 1920 ledare för det s. å. gr. Cambridge Univ. Madrigal Society, med vilken kör han gjort märkliga grammofoninsp. av äldre engelska madrigaler. 3 O., som 1929 blev org. vid King’s Coll., har kraftigt bidragit till ett rikt florerande musikliv i Cambridge. Med kören i King’s Chapel företog han 1936 en turné i Skandinavien. G. M. Ordinarium missae ->Mässordinariet. Ordre [å'rdra], fr., uppställning, förekommer i F. Couperin d. y:s Pièces de Clavecin (4 bd, 1713—30) som bet. på en brett anlagd serie svitdanser i samma tonalitet. Till de eg. danserna fogas ofta diverse smärre karaktärsstycken. O. utgör å ena sidan ett mycket avancerat stadium i svitens utvecklingshistoria, å den andra en fullkomning av svitens raka motsats, det i sig självt avslutade separatstycket. Dessutom synes den enhetliga tonaliteten inom en o. vara ett försök att hålla samman de individuellt profilerade delsatserna. Tendenser som peka fram mot Couperins lösning av problemet återfinnas även i den något tidigare cembalomusiken hos t. ex. de Chambonnières. Man bör emellertid skilja mellan svit i eg. mening och o.: den förra är snarast att betrakta som ett utsnitt ur den senare. — Jfr Svit. Litt.: Margarete Reimann, Untersuchungen zur Formgeschichte der französischen Klavier-Suite. Mit besonderer Berücksichtigung von Couperins »Ordres» (1940). B. Hbs Orefice [åre'fitja], Giacomo, italiensk tonsättare och musikskriftställare (1865 —1922), från 1909 prof, i komp, vid MK i Milano. O. deb. för scenen med operan Mariska (Turin 1889) till egen text och skrev i det följ, flera operaverk, av vilka Chopin (Milano 1901), byggt på Chopins musik, vann största framgången. O. skrev även ork.-sviter, kammarmusik m. m., gr. 1904 Societå degli Amici della Musica och utgav i nyinstr. 1909 Monteverdis Orfeo samt publ. art. i mus. ämnen, bl. a. som utmärkt musikkritiker i Milanotidn. Secolo från 1920, och skrev en biogr. över sin lärare L. Mancinelli (1921). E.S-m Orel [å:'-], Alfred, österrikisk musikforskare (f. 1889 3/7), dr phil. i Wien 1919, utsågs 1938 till dir. vid MA där. O. stud, för G. Adler; blev 1918 bibliotekarie vid Wien-univ:s musikinst. och 1936 lärare vid univ. Utg. tills, m. R. Haas en urtextuppl. av Bruckners saml. verk (1934 ff.) och tills, m. R. Ficker DTÖ XXVII, 1. Skrifter: Die Hauptstimme in den Salve Regina der Trienter Codices (diss. 1919), Einige Grundformen der Motettkomposition im 15. Jahrh. (i StM 1920), Unbekannte Frühwerke Anton Bruckners (1921), Anton Bruckner (1925), Ein Harmonielehrekolleg bei Anton Bruckner (1940), Hugo Wolf (1947; m. komp.- och litt.-fört.), Johannes Brahms (1948; m. komp.-och litt.-fört.), Goethe als Operndirektor 4