ORGEL flitigt brukat heminstrument. I många konsertsalar och liknande finnas numera orgelverk inbyggda. En vulgärform av konsertorgeln har i vår tid funnit användning som orkestersurrogat i biograf- och teaterlokaler. Dylika s. k. biograforglar nyttjas även ofta i radio-, film- och grammofonstudios. För att öka variationsmöjligheterna äro de vanligen anlagda som transmissionsorglar enl. unit- el. multiplexsystemen (->-Transmission). Genom sin storlek är o. oftast ett stationärt instrument, noga anpassat efter rummets spec. akustiska egenskaper. Transportabla former finnas dock (-^-Positiv 1, ->Portativ, ->-Regal 2). Bet. o. användes stundom missvisande för andra instr. än piporglar som t. ex. hammond-orgel (->Elektrofoner) och orgelharmonium (->Harmonium). Oberoende av konstruktion, storlek och användning återfinnas i varje o. följ, huvuddelar: 1. Pipverk, som omfattar dess samtl. stämmor el. register (~>Orgelstämma, ->Orgelpipa); sammanställningen av dessa benämnes ->or-geldisposition. 2. Luftverk, som består av anordningar för spelluftens insugning, komprimering och magasinering (->-Bälg, ->Fläkt, ->Lufttryck; jfr art. Hydraulis), transport (->-Luftkanaler) samt fördelning till varje särskild pipa (->Luftlåda). 3. Traktur (av lat. tra-here, draga) och registratur (av lat. regere, styra) jämte spelbord äro slutl. de organ, som förmedla den spelandes impulser till pipverket. I spelbordet finnas dels registerandrag, vilka medelst registraturen äro förbundna med de olika stämmorna, dels klaviaturer, som via trakturen stå i förbindelse med piporna. Härtill kommer ett större el. mindre antal spelhjälpmedel (->-Spelbord). Ett fristående orgelverk omslutes av ett ->-orgelhus, vars framsida benämnes ->orgelfasad el. prospekt. Även o. helt inbyggda i orgelkammare finnas. Bland nutida sv. orgelbyggarfirmor kunna nämnas O. Hammarberg, H. Lindegren och A. Magnussons orgelbyggeri, samtl. i Gbg, A. Mårtenssons Orgelfabrik A.-B. i Lund, Herman Nordfors & Co. i Lidköping, E. A. Setter-quist & Son Eftr. i Örebro samt Åkerman & Lunds Nya Orgelfabriks A.-B. i Solna. Bland utländska de da. T. Frobenius & Co. och Mar-cussen & Sön, den eng. H. Willis & Sons, de fi. Oy. Kangasalan Urkutehdas Ab. och Oy. Urkuhuolto Ab., de fr. Cavallié-Coll och Gon-zalèz, J. H. Jörgensen i Norge, de ty. Furt-wängler & Hammer, E. Kemper & Son, W. Sauer och E. Walcker & Co samt de amer. Aeolian-Skinner Co. och biograforgelfirman Wurlitzer. Litt. (utom spec.-litt., som redovisas under resp, art., samt äldre skr. om orgelbyggeri, vilka nämnas i texten nedan): C. F. Henner-berg, O:s byggnad och vård (21919); P.-G. An-dersen, Orglet (1929); C. Elis, Orgelwörterbuch (1933); W. Ellerhorst, Handbuch der Orgel-kunde (1936; med bibliogr.); J. G. Töpfer, Lehr-buch der Orgelbaukunst (1—3, 31936—39; utg. av P. Smets); C. E, Rosenquist, Orgelkonst (1937); 13 Hydraulisk orgel efter rekonstruktion av Perrault (1684). G. Westblad, Kyrkoorgeln (21941); W. Kwas-nik, Die O. der Neuzeit (1948); P. Smets, Neu-zeitlicher Orgelbau (7-81949); H. Klotz, Das Buch von der O. (3s. å.); C. Clutton & G. Dixon, The organ... (1950); W. L. Sumner, The organ (1952 m. bibliogr.). Historik. Orgelns ursprung. Orienten är utgångspunkten i o:s långa och i dess tidigare skeden dunkla historia. Orgelpiporna ha sina förebilder i primitiva flöjtinstrument. Panflöjten och säckpipan utgöra troliga anknytningspunkter. De äldsta, mera utförliga beskrivningarna av ett fullt utbildat orgelinstr. gälla antikens s. k. vattenorgel (->-Hydraulis), som förekom ännu på 800-t. Trots sin jämförelsevis höga standard undanträngdes dock hydraulis av den under tidigaste medeltid uppkomna »pneu-matiska» o., vilken i motsats till föregångaren försågs med luft genom blåsbälgar. Dessa små instr. med starkt begränsat omfång, primitiva skjutreglar för trakterandet och utan särsk. registerandrag voro mixturorglar, dvs. till varje »tangent» hörde flera samtidigt ljudande pipor, trol. stämda i oktaver och kvinter. (En rest härav är orgelstämman ->-Hintersatz.) Genom att samtliga pipor hade samma vidd erhölls dock en viss variation i klangen: från en strykande ton i det lägre registret till en flöjtartad i det högre registret. Av ofta citerade uppgifter om tidiga o. äro de flesta legendariska. Från mitten av 900-t. föreligger dock en skildring av ett för tiden anmärk- 14