ORGEL el c. Notex. 5. Notex. 6. D. Men su re r a t o. (omkr. 1200. Huvudkälla: kompositionerna från Notre-Damesko-lan). Typen är belagd ffg. hos Leoninus »op-timus organista» (ex. 5) och vidareutvecklades av Perotinus »optimus discantor» (ex. 6). Leoninus’ kompositioner bestå av partier i såväl melismatisk S:t Martialstil som mensure-rad modalrytmik. Melodiken är utpräglat horisontal och mer storlinjig än Perotinus’; större intervall än ters äro sällsynta, däremot förekomma ofta egendomliga glissandoliknande passager inom en oktavram (el. stundom ännu mer). Perotinus’ huvudsakliga insats bestod i att han till de båda primära stämmorna fogade en tredje (triplum) och i ett par fall även en fjärde (quadruplum), vidare i att han reviderade Leoninus’ musik och genomförde en konsekvent modalrytmik även i de melis-matiskt fria avsnitten, vilka samtidigt besku-ros och berövades sin linjespänst. Liksom tidigare former av o. voro Notre-Dame-kompositionerna avsedda som en solistkonst för yrkessångare. Det framgår bl. a. av att endast sådana partier komponerades i or-ganumstil, som vid vanl. föredrag av greg. sång tillhörde försångaren-solisten; i analogi härmed utfördes också de resterande delarna koriskt och enstämmigt. Denna solistiska besättning av flerstämmighet var praxis ända fram till 1400-t., då körklangen vann insteg i den kyrkliga polyfonin. Den flerst. musiken gällde under denna tid som särsk. festlig och förbehölls de högre kyrkliga högtiderna. Så hörde de nyssnämnda fyrst. perotinusorgana till juldagarnas mässor, medan däremot gudstjänstmusiken under vanliga sön- och smärre helgdagar var enstämmig. I mus. hänseende innebära Perotinus’ o. en vändpunkt och ett definitivt avståndstagande 11 från greg. melos: den nya periodiserade sats-fakturen synes ha utvecklats under stark påverkan från profanmusikens vis- och dansstil. Särsk. gäller detta den accentuerade modalrytmiken, som förlänar satsen ett enhetligt förlopp och en stark prägel av homofoni. Jämförande art.: Clausula, Conductus, Flerstämmighet, Form (historik), Homofoni. Litt.: F. Ludwig i AdHM 1; dens., Reperto-rium organorum recentioris et motetorum ve-tustissimi stili (1910); H. Besseler, Musik des Mittelalters und der Renaissance (1931—34); C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1932); G. Reese, Music in the Middle Ages (1940; m. bibliogr.); H. Federhofer, Eine neue Quelle zur Organumpraxis des späten Mittelalters (i AM 1948); J. Handschin, Musikgeschichte im Überblick (1948); W. Apel, The notation of polyphonic music 01949); H. Avenary-Loe-wenstein, The mixture principle in the organ. An early evidence (i MD 1950); J. Chailley, Histoire musicale du Moyen Age (1950). B. Hbs Orgel (av grek. o'rganon, verktyg; ty. Orgel, eng. organ, fr. orgue),det till formatet största bland musikinstrumenten, överträffande de flesta andra även i fråga om tonomfång och möjligheter till klangvariationer. Dess ljudande element utgöras huvudsaki. av pipor, vilka anblå-sas med komprimerad luft och av den spelande trakteras med hjälp av en el. flera klaviaturer. På grund av sin värdighet och förmågan att klangligt kunna mätta även mycket stora rum har o. framför allt blivit ett instr. för kyrkor o. a. gudstjänstlokaler. Den har också varit ett 12