ORGEL Den fortsatta utvecklingen medför även här en upprustning av pedalen samt 3 nya ma-nualklaver med spec. funktioner, vilka för framtiden bli ett typiskt fr. drag: Recit och Echo, försedda med vardera en 5-korig kornett och en tungstämma samt spelbara endast i diskanten, äro c. f.-klaver. Cldvier des bom-bardes, som innehåller låga c. f.-register, är avlastningsklaver för huvudmanualen. Perioden domineras av orgelbyggarefamiljen Cli-quot. Dess principer ha sammanfattats av F. Bédos de Celles (L’art du facteur d’orgues, 1766-78; nytr. 1934—36). Silbermannorgeln. Redan under Bachs tid befann man sig på glid från barockens orgelideal. I Sydtyskland märks detta tydligt i de sällan mer än 2-ma-nualiga och med svag pedal försedda o., bl. a. genom dubblering av oktavstämmor med samma fottal, bland dem även stråkstämmor. Detta resulterade visserligen i ett urval skilda klangkaraktärer men gav färre kombinationsmöjligheter. En särställning i denna begynnande ty. nedgångsperiod intog dock den sachsiske, men fr. skolade, orgelbyggaren G. Silbermann, vars verksamhet innebär en sammansmältning av element från den fr. och den ty. barockorgel-konsten. I jämförelse med dessa äro emellertid hans o. mera grundtonsbetonade (bl. a. vidare mensurer). Han avstår från ryggpositivet och diskantregister i pedalen, inskränker de vida alikvoterna samt bygger färre tungstämmor. Han inför bestämda mensurutvecklingar för resp, registertyper (= en mera likriktad klang). Bland tidens orgelskriftställare kunna nämnas J. Adlung (Musica mechanica orga-noedi, 1768; nytr. 1931) och G. A. Sorge (Der in der Rechen- und Messkunst wohlerfahrene Orgelbaumeister, 1773; nytr. 1932). Vid denna tid börjar den liksvävande temperaturen att vinna fotfäste. (Silbermann använde dock en oliksvävande.) Abbé Vogler och den romantiska orgeltypen. I och med abbé Vogler föreligga principerna för romantikens o. klart utsagda. Även om o. under de tidigare epokerna influerats av samtida instrumentalpraxis, hade den dock alltid bibehållit sin egenart. Det nya idealet blev nu, att o. skulle verka som en orkester — för Vog-lers del Mannheimorkestern med dess crescen-dodynamik (pipverkets inbyggande i crescen-doskåp; senare även registersvällare). Pedalen degraderades till ett basförstärkande klaver, och de efter styrkegrad differentierade manualerna utrustades med hela grupper ur olika instr.-familjer — stråkar, flö'ter och övriga träblåsare (.genomslående tungstämmor) —, medan mixturerna bortföllo el. liksom påslående tungstämmor endast användes som förstärkning av tuttit. Med sitt s. k. simplifikations-system, som utifrån nämnda grundinställning utgör ett genialt grepp, föreslog Vogler en ra- 17 Orgeln i S:t Lukaskirche i München, byggd 1933. dikal förenkling av orgelapparaten. Han utnyttjar här bl. a. ->-kombinationstonerna. Teknikens tidevarv. Till Voglers idéer anknöt delvis E. F. Walc-ker. Han införde även mot mitten av 1800-t. kägellådan, vilken genom hans och den yngre kollegan W. Sauers världsomfattande firmor blev typisk för ty. orgelbyggeri. Den av engelsmannen C. S. Barker år 1832 uppfunna och av fransmannen A. Cavaillé-Coll lanserade pneumatiska maskinen jämte de av den senare införda magasins- och regulatorbälgarna (för skilda lufttryck inom o:s olika avd.) äro andra viktiga tekniska nyheter. Den samtida fr. orgelkonsten, som genom Cavaillé-Coll blev den ledande, var i tekniskt hänseende mera konservativ (fasthållande vid slejf lådan). Även klangligt bygger den på landets fasta traditioner. Tuttit karakteriseras av väl avvägda, intensiva tungstämmor. Labialverket, självfallet dominerat av grundstämmor i 8'-läge, egalise-rades samt tillfördes även nya klanger (överblåsande stämmor; Voix céleste). Den störste teoretikern under 1800-t. var tysken J. G. Töpfer (Die Theorie und Praxis des Orgelbaues, 1856; 21888 utg. av M. Allihn), vars enhetsmensurer länge blevo normgivande. Han byggde i övrigt på F. Bédos’ stora arbete, vilket i moderniserad form utgavs även av M. P. Hamel (Facteur d’orgues, 1849) samt med ytterligare tillägg av J. Guédon (1903). För en eng. parallell svarade E. J. Hopkins och E. F. Rimbault (The organ, its history and construc-tion, 1855; 31877). Orkesterorgelns kulmination och den nutida reaktionen. Under tiden fram till första världskriget synes intresset ytterligare ha koncentrerats på nya tekniska landvinningar, i första hand rör-pneumatiken, som tog fart omkr. 1870, därefter elektropneumatiken och rent elektriska system. (De senare ofta av amerikanskt ursprung, t. ex. genom R. Hope-Jones.) Härigenom möjliggjordes byggandet av jätteorglar, komplicerade spelbordsanläggningar, fjärrverk m. m. Det 18