ORGEL »Genarpsorgeln», nu i Malmö museum. enda klangliga tillskottet voro högtrycksstäm-mor, vilka liksom de stråkbetonade principalerna, de abnormt trångt mensurerade stråkstämmorna etc. få ses som försök att hålla o. i nivå med den senromantiska orkesterapparaten. Efter 1. världskriget kom reaktionen mot dessa för o:s egenart som instr. ruinerande tendenser att samlas i ->orgelrörelsen. Litt. (u. n., äldre teoretiska skr.): E. Buhle, Die musikalischen Instrumente in den Miniatu-ren des frühen Mittelalters (1903); H. Dege-ring, Die Orgel, ihre Erfindung und ihre Ge-schichte bis zur Karolingerzeit (1905); A. Gas-toué, L’orgue en France (1921); Bericht über die Freiburger Tagung für deutsche Orgel-kunst, utg. W. Gurlitt (1926); Bericht über die dritte Tagung für deutsche Orgelkunst in Freiberg i. Sa., utg. C. Mahrenholz (1928); H. Biedermann, Aktuelle Orgelbaufragen (1929); K. G. Fellerer, Orgel und Orgelmusik (s. å.); E. Rupp, Die Entwicklungsgeschichte der Or-gelbaukunst (s. å.); R. Withworth, The electric organ (1930); G. Farmer, The organ of the ancients (1931); A. Cellier och H. Bachelin, L’orgue, ses éléments, son histoire, son esthé-tique (1933); N. Dufourcq, Esquisse d’une histoire de 1’orgue en France du 13e au 14e siècle (1935); H. Klotz, über die Orgelkunst der Gotik, der Renaissance und des Barock (s. å.); A. Bouman, Orgels in Nederland (-1949); N. A. Bonavia-Hunt, The modern British organ (21950); C. Clutton & G. Dixon, The organ... (-1950). 19 De nordiska länderna. Att o. funnits i Norden under medeltiden bekräfta såväl dokumentariska uppgifter som instr.-rester från gotländska kyrkor (Norr-landa, Sundre m. fl. i Statens historiska museum). Ända t. o. m. 1600-t. har dock huvudparten av de säkerligen fåtaliga o. antingen importerats el. byggts av utländska orgelbyggare — mest nordtyska, men för Danmarks del även nederländska. Av de få bevarade tidiga verken äro Malmö S:t Petri kyrkas senmedeltida o. (»Genarpsorgeln» i stadens museum) samt Compeniusorgeln i Frederiksborgs slottskyrka och delar av P. Müllers verk för Tyska kyrkan i Sthlm (nu i övertorneå kyrka, Norrbottens län) från början av 1600-t. de viktigaste. Av inhemska orgelbyggare kan östgöten A. Bruse (Uppsala domkyrka 1638) nämnas. Av utländska mästare verkade i Danmark bl. a. H. Raphaelis, H. Brebus, N. Maas, dennes lärjunge J. Lorentz, P. Karstensen och H. C. Frietzsch. Karstensens söner, organisterna och orgelbyggarna J. och P. Petersen Botzen, äro de enda infödda da. mästarna av format. Till Sverige inkomna utlänningar voro utom P. Müller, P. Eijsenmenger och G. Hermann (Storkyrkan, Sthlm, 1630-t.), G. Spett, F. Boll samt G. Woytzig. Via Danmark kom på 1680-t. den siste invandraren, H. H. Cahman, svärson till H. C. Frietzsch. Med hans son, J. N. Cahman, grundlädes en inhemsk sv. orgelkonst. I Danmark dominerade däremot utländska mästare även under 1700-t. Den berömde A. Schnitger utförde själv flera arbeten, och med hans lärjunge L. D. Kastens nådde barockens orgelbyggeri sin höjdpunkt i landet. Denne levererade även o. till Norge, där i övrigt ett 10-st. verk i Röros är det enda bevarade från barocken. Senare byggde en invandrad tysk, G. H. Gloger, några o., varav det i Kongsbergs kyrka (1762) kvarstår i utvidgat skick. I Danmark blevo Kastens’ gesäller B. Wulff och H. J. Müller samt den senares lärjunge A. Worm de ledande. Finland försågs huvudsakligen med o. från sv. och ty. orgelbyggare, t. ex. C. Frantzon samt C. och J. C. Beijer under 16— 1700-t., A. Thuli samt danskarna J. A., J. och A. Zachariassen under 1800-t. En fi. företrädare blev A. Jurva. Den sv. 1700-talstraditionens huvudlinje går från J. N. Cahman via dennes lärjungar O. Hedlund och D. Stråhle till kompanjonerna J. Gren och P. Stråhle, vilka i sin tur utbildade C. Wåhlström, M. Svalberg, vilken arbetade tills, m. N. Söderström, och O. Schwan. I Östergötland, som varit en ovanligt orgelintresserad landsända, är den i utlandet skolade J. Wiste-nius utgångspunkten för en andra traditions-linje, som fortsätter med de samarbetande L. Wahlberg och A. Wollander samt P. Schiörlin. Mera fristående orgelbyggare under 1700-t. voro L. Strömblad, J. Ewerhardt, J. Ekegren och P. N. Forsberg. Som utlöpare på 1800-t. av de klassiska traditionerna och som höjdpunkten på ett icke föraktligt bygdeorgelbyggeri kunna 20