ORGELHARMONIUM praktiska funktion även skall tjäna som prydnad i det rum, där det uppställts. De i en klassisk orgels fasad i fält och tu-reller placerade piporna ingå som en viktig del i dess ljudande organism, då de tills, bilda en el. flera stämmor — vanl. resp, manuals el. verks principal. Fasadpipornas fördelning och storlek ge direkt besked om antalet manualer, dessas principalfundament samt det övriga pipverkets gruppering på luftlådan. Även om form och utsmyckning självfallet följt stil-växlingarna inom arkitektur och skulptur, fortsatte dock denna medeltida tradition att låta fasaden organiskt förenas med innerver-ket och spegla detta fram till slutet av 1700-t. I Sverige innebar den år 1776 utg. kungl. förordningen om »Publique Byggnader», som ställde även orgelritningar under Kungl. över-intendentsämbetets — sedermera Kungl. byggnadsstyrelsens — kontroll, att det slutl. utformandet av orgelverkens yttre så småningom överflyttades från orgelbyggaren till arkitekten. Bruket av ljudande fasadpipor minskade för att mot mitten av 1800-t. i det närmaste upphöra, och o. övergick till att bli en mer el. mindre dekorativ skärm utan samband med innerverket. I våra dagar har i många fall en återgång till de klassiska principerna ägt rum. Man bygger även orglar med fritt uppställt pipverk. Litt.: A. G. Hill, The organ-cases and organs of the Middle Ages and Renaissance (2 bd, 1883—9D; G. Servières, La décoration artisti -que des buffets d’orgues (1928); B. Wester, Gotisk resning i svenska orglar... (1936); W. Supper, Architekt und Orgelbau... (d. 1, 21940); W. Kaufmann, Der Orgelprospekt in stilgeschichtlicher Entwicklung (31949). B. K. Orgelharmonium ->Harmonium. Orgelhus, i äldre språkbruk även o r-gelstruktur, benämnes ett fristående orgelverks skyddande omhölje. O:s framsida kallas ->orgelfasad. B. K. Orgelklaver, bastardinstrument, som uppstod genom kombinationen av en orgel med antingen ett klavikord el. en cembalo, senare med ett pianoforte. O. åtnjöt under 1500- och 1600-t. stor popularitet och upplevde som mer el. mindre sensationellt modeinstr. en renässans från slutet av 1700- till mitten av 1800-t. — Litt.: T. Nor-lind, Systematik der Saiteninstrumente 2 (1939). Orgelkoral, en kyrklig instrumentalkomposition, uppbyggd över en hymn-el. psalmmelodi. Som synonym begagnas ofta koralförspel el. -m e 11 a n-s p e 1; emedan musiken ofta tjänade som interludium vid gudstjänstlig psalmsång är termen orgelkoral lämpligare. De tonsättningar över protestantiska koralvisor, som möta under högbarocken, ha talrika 23 förelöpare och paralleller inom katolsk orgelkonst, bl. a. i form av ->versetter. Redan hos C. Paumann, men senare framför allt i A. Schlicks och hofhaimerskolans tabulaturböcker, möta polyfona bearb. av hymner (till de vanligaste hör Solve Regina). I form av genom-imiterade koralmotetter återfinnes o. hos bl. a. J. Redford; en driven teknik präglar även A. de Cabezons o. a. sp. mästares verk. Härifrån och från eng. virginalkonst går en linje direkt över till J. P. Sweelincks skolbildande stil; till hans största samtida el. efterföljare höra J. Bull, P. Cornet, M. Praetorius, S. Scheidt och J. Titelouze. Bland de nya former, som uppstodo inom protestantisk barock, märkas framför allt de konstmässigt utsirade verk med kolorerad c. f. i sopranen, som efter förelöpare hos bl. a. D. Buxtehude och G. Böhm fått sin klassiska utformning i Bachs Orgelbüchlein. I jämförelsevis mer konservativ stil skrevo mel-lantyska mästare ss. J. Pachelbel o. a. Under nyare tid har o. särsk. omhuldats på germanskt område; härvid må framför allt nämnas M. Regers verk. Andra kända ty. tonsättare äro J. N. David, H. Distler, E. Pepping och G. Raphael. Litt.: M. Fischer, Die organistische Improvisation im 17. Jahrh. (1929); F. Dietrich, Ge-schichte des deutschen Orgelchorals im 17. Jahrh. (1932); O. A. Baumann, Das deutsche Lied und seine Bearbeitungen in den frühen Orgeltabulaturen (1934); G. Frotscher, Ge-schichte der Orgelmusik und der Orgelkomposition (2 bd, 1935); H. E. Rahner, Max Regers Choralfantasien für die Orgel (1936); H. Hoff-mann, Vom Wesen der zeitgenössischen Kir-chenmusik (1949). B. Hbs Orgelmetall, benämning för den legering av tenn och bly, som är det vanligaste materialet för tillverkning av orgelpipor. B. K. Orgelmusik. Skillnaderna i karaktär mellan den specifika orgelmusiken och den musik, som skrivits för de besträngade klaverinstrumenten, liksom olikheterna i spelsättet grunda sig främst på det förhållandet, att tonerna vid orgelspel ej dynamiskt kunna påverkas genom styrkevariationer i anslag e. d.; nyansering och frasering måste därför ske i form av agogiska accenter, växling mellan legato-, mezzo legato- och staccatospel etc. (Under senare tid har man dock i Amerika experimenterat med ett slags »second touch», som består i att kraftigare stämmor automatiskt inkopplas vid successivt kraftigare tangenttryck.) I gengäld är det möjligt att på orgeln genom kombination av flera stämmor (registrering) avväga lämpliga klanger för varje 24