ORGELPIPA stycke, något som ofta sätter orgelspelarens omdöme och skicklighet på prov. Tack vare registreringsmöjligheterna är orgeln — vid sidan av de moderna elektrofonerna — det mest mångsidiga av alla musikinstrument i klangligt avseende. — Betr, historik se vidare suppl. Litt.: O. Kinkeldey, Orgel und Klavier in der Musik des 16. Jahrh:s (1910); H. Anglès, Orgelmusik des Schola Hispanica vom 15. bis 17. Jahrh. (i P. ‘Wagner-Festschrift, 1926); H. Klotz, über die Orgelkunst der Gotik, der Re-naissance und des Barock (1934; m. bibliogr.); G. Frotscher, Geschichte des Orgelspiels und der Orgelkomposition (2 bd, 1935); Bericht über die 2. Freiburger Tagung für deutsche Orgelkunst (1939; innehåller bl. a. värdefulla art. om orgeln som profant instr.); K. Jeppe-sen, Die italienische Orgelmusik am Anfang des Cinquecento (1943); W. Apel, Early history of the organ (i Speculum 1948); G. S. Bedbrook, Keyboard music from the Middle Ages to the beginnings of the Baroque (1949); K. Matthaei, Vom Orgelspiel G1949); W. Tell, Von der Orgel und vom Orgelspiel (s. å.); A. Mendel, On the keyboard accompaniments to Bach’s Leipzig church music (i MQ 1950); B. Hambraeus, Klangproblem i 1600—1700-t:s orgelkonst (i STM s. å.); dens., Äldre spansk orgelkonst (i Kyrkomusikernas tidn. 1950—51). B. Hbs Orgelmässa, en cyklisk följd av orgelstycken, avsedda att brukas inom katolsk liturgi som ersättning för vissa delar av mässordinariet. I vidsträckt betydelse har o. även blivit namn på självständig orgelmusik utan direkt liturgisk anknytning till liturgi, ss. J. Ahrens’ Orgelmesse (1945); ett slags »kort o.» ingår i M. Re-gers op. 59 (Kyrie, Gloria, Benedictus). Rena alternativsatser återfinnas bl. a. i Bux-heimer Orgelbuch (omkr. 1470), L. Wilkins o. H. Buchners tabulaturböcker 1432 resp. 1525, i P. Attaignants tryck 1528—29, G. Cavazzonis Inta-volatura ..., 1542—43, L. Venegas y Henestrosas Libro de Cifra nueva, 1557, o. a. samt senare hos bl. a. G. Frescobaldi (Fiori Musicali, 1635); av barocktidens franska o. kunna nämnas 2 av F. Couperin d. y. Ett slags protestantisk o. över lutheranska psalmmelodier utgör J. S. Bachs Clavierübung 3. Som fria o. kunna även räknas en rad moderna verk, ss. C. Allgéns Introi-tus, koral och liturgi, P. Angerers Musica pro organo op. 18 och Resurrectio op. 28 o. a. — Litt.: L. Schrade, Die Messe in der Orgelmusik des 15. Jahrh:s (i AFM 1936). B. Hbs Orgelpipa. Det klingande materialet i en orgel utgöres med få undantag av pipor sammanställda till orgelstämmor. Utmärkande för o. är, att de bringas att 25 ljuda med hjälp av en komprimerad luftström. I en labialpipa sker tonbildningen på samma sätt som hos flöjtinstrumenten — närmast dylika av block-flöjtstyp. I en tungpipa el. 1 i n g u a 1-p i p a är tonbildningen av liknande slag som hos rörbladsinstrumenten. En labialpipa tillverkas vanl. av metall el. trä. För valet av material är i första hand den önskade klangen utslagsgivande, men även kostnadsskäl och utseendet kunna inverka. I det äldsta orgelbyggeriet användes brons, koppar och rent bly. Fig. 1. Labialpipans konstruktion. A. Metallpipa. B. Träpipa. Konstruktionen framgår av fig. 1, som visar genomskärningar av en metall- och en träpipa. Pipfoten (a) uppbär pipan. Genom ett hål i dess spets (h) strömmar spelluften in, men hindras — efter att i träpipan ha kommit in i kärnrummet (i) — från att fortsätta upp i pipkroppen (b) av kärnan (c), som endast lämnar en smal passage, kärnspringan (e), mellan sin raka, eggformade framkant och underlabiet (d). Luftströmmen riktas härigenom mot överlabiet (f) och klyves, sedan den passerat gapet mellan labierna, uppskär-ningen (g), mot överlabiets kant. Detta har till resultat att luftpelaren i pipkroppen försättes i stående svängningar och en ton uppstår. För att underlätta tonangivningen finnas stundom kring uppskärningen olika slag av ->sk äg g (k). Ett intonationsingrepp i form av små hack i kärnans framkant kallas kärn-stick. Pipkroppen hos en metallpipa är cylindrisk, konisk el. trattformig. Hos en träpipa finnas motsvarande former, men kroppen har vanl. 26