ORKESTER Orkestern i Dresdenoperan 1768. 1) Dirigentens cembalo, 2) Generalbasspelarens cembalo, 3) Violonceller, 4) Kontrabasar, 5) 1. violiner, 6) 2. violiner, 7) Oboer, 8) Flöjter, a) Altvioliner, b) Fagotter, c) Horn, d) Trumpeter och pukor. nedannämnda specialart. I regel uppvisar o. en högt uppdriven utveckling, främst på melodiskt och rytmiskt område, som på intet sätt står den västerländska efter, ehuru utvecklingen gått skilda banor. Dess betydelse för Västerlandets tonkonst har varit stor; särsk. ha härvid den judiska och arabisk-islamska musiken spelat en viktig roll. — ->Asien (fördelnings-art.); ->Arabisk-islamsk musik, Armenien, Centralasien, Egypten, Indien-Indonesien, Japan, Kaukasus, Kina, Korea, Persien, Tibet och Turkiet. E. E. Litt.: E. Hirosi, Bibliography of Oriental and primitive music (1929); R. Lachmann, Musik des Orients (1929); dens., Musik der ausser-europäischen Völker (1929); C. Sachs, The history of musical instruments (1940); dens., The rise of music in the ancient world (1943). Orkester (ty. Orchester, eng. och it. orchestra, fr. orchestre; av grek. orche'st-ra, dansplats), i den antika teatern den plats framför prosceniet, där kören var uppställd. 1 analogi härmed benämndes under renässansen och operans första tid instrumentalister-nas plats mellan scenen och publiken o., och slutl. överflyttades ordet som en kollektiv bet. på musikerna, numera även utan anknytning till teatern. Med o. i modern mening förstås en större ensemble av instrumentalister, avsedd att utföra spec. för sådan ensemble komp, musik. Allt efter o:s sammansättning skiljer man mellan stråkorkester med enbart stråk-instr., biåsorkester med enbart blåsinstr., både trä- och bleckblåsinstr., harmoni- el. militärorkester med blås- och slag-instr. samt full orkester el. symfoniorkester med stråk-, blås- och slaginstr. En mindre typ härav är kammarorkestern med endast ett fåtal el. enkelt besatta blåsare-stämmor samt reducerad stråkstyrka. Därjämte begagnas bet. oegentligt dels för ensembler av likartade instr., t. ex. balalaika-o., bandoneon-o., accordeon-o., munspels-o., dels för mindre enheter, ss. dans-o., salongs-o. etc. O:s utveckling sammanhänger intimt med den instrumentala musikens och den därav betingade instrumentationens (->Instrumenta-tion). O. rekryterades till en början ur stadsmusikanternas och trumpetarskråets led och förstärktes med amatörer. De större furstehoven höllo sig dock redan tidigt med professionella musiker för instrumentalmusik. I och med konsert- och operaväsendets utveckling blevo permanenta orkestrar nödvändiga och allt vanligare. Under 1800- och 1900-t. har det effektiviserade konsertlivet skapat yrkes-o. av högsta virtuosklass. Denna mycket höga standard har både framtvingats och utnyttjats av tonsättarna, som numera ställa tekniska fordringar på o:s medlemmar, otänkbara för 75 år sedan. En betydligt omsorgsfullare utbildning har därför blivit nödvändig, och i de främsta o. äro samtliga medlemmar förstklassiga solister. Det är först under senare hälften av 1600-t. som den organisation vi kalla o. fick en mera allmänt accepterad besättning. Dess kärna utgjordes av stråkinstr. av violinfamiljen, delade i 3—5 grupper: 1. och 2. violiner, altvioliner och bas, den sistn. bestående av violonceller (även Fig. 1. Fig. 2. Orkestern i Stockholmsoperan. 31 Tryckt 18/9 52 32