ORKESTERJOURNALEN Fig. 3. Fig. 4. viola da gamba) och kontrabasar. Ackordinstr. för det viktiga basso continuopartiet var cembalo el. orgel men även luta el. teorb, och från detta instr. leddes uppförandet. De accessoriska blåsinstr., som grupperades omkr. denna orkesterkärna, oboer och fagotter, infördes parvis och förstärkte stråkklangen. Av bleckblås-instr. användes trumpeter, då oftast i förening med pukor. Under 1700-t., när kravet på större orkesterkolorit växte, tillkommo flöjter som alternativ till oboerna samt valthorn. Den sammanlagda orkesternumerären i de furstliga kapellen på kontinenten i mitten av 1700-t. uppgick till 20—30 man, men dessa siffror överskredos av de förnämsta orkestrarna: preussiska hovkapellet i Berlin, J. A. Hasses berömda opera-ork. i Dresden, Milanooperans o. (med 14 1. och 14 2. violiner), Mannheim-o., San Carlo-operans o. i Neapel (med 18 1. och 18 2. violiner), Parisoperan och hovkapellen i Wien och Stuttgart m. fl. Mot slutet av 1700-t. förändrades o. väsentligt genom införandet av klarinetter, den självständigare behandlingen av flöjter och fagotter, individualiseringen av violoncellens partier, varigenom stråk-o. definitivt blev 5-st., samt framför allt genom bortfallet av generalbas-instr. Med 1800-t. utökades symfoni- och opera-o. med nya blåsinstr. Basuner hade tidigare sporadiskt använts i opera-o. men blevo nu införlivade. Hornen utökades till 2 par, och serpenten, senare ophicleid och bastuba, full-ständigade bleckblåsarsektionen, medan piccola-flöjt, basklarinett och kontrafagott tillkommo bland träblåsinstr. Från den »turkiska musiken» överfördes bastrumma, liten trumma, cymbal och triangel. Under senare hälften av 1800-t. växte o.-numerären ytterligare genom tillkomsten av flera blås- och slaginstr., vilket medförde en motsv. förstärkning av stråkstyrkan. O. på 60—100 man förekommo flerstädes, och denna numerär är numera att anse som oundgänglig för ett riktigt utförande av den moderna musiken. Den under 1800-t. allt livligare offentliga konsertverksamheten nödvändiggjorde bildandet av ork. för detta spec. ändamål, t. ex. Ge-wandhaus-o. i Leipzig, Société des Concerts du Conservatoire samt Pasdeloup-, Colonne-och Lamoureux-o. i Paris och London Phil-harmonic Society Orch. i London. Under skickliga ledare framträdde även några opera- och hov-o. av mycket hög kvalitet i det offentliga konsertlivet: opera-o. i Dresden (under Weber, senare Wagner), hovkapellen i Weimar (Liszt), Meiningen (v. Bülow) och Wien (Nicolai). Den moderna symfoni-o. är en mycket högt stående org., där individuell teknisk och konstnärlig skicklighet förenas med rutin att helt anpassa sig efter dirigentens intentioner. Vissa av nationellt kynne och tradition betingade olikheter kunna dock iakttagas. De förnämsta ty. och österr. o. äro kända för sin charmfulla och lätta stråkklang, de fr. för sina utomordentliga träblåsare, de eng. för sin precision och de amer. för sin virtuositet. Bland världsberömda o. kunna nämnas Philharmonisches Orch. i Berlin resp. Wien, Concertgebouw Orkest i Amsterdam, Orch. des Concerts du Cons. och Orch. Colonne i Paris, L’Orch. de la Suisse Romande i Genève, London Philharm. Orch., Royal Philharm. Orch. och B. B. C. Symph. Orch. i London, New York Philharm. Orch. och N. B. C. Symph. Orch., Boston Symph. Orch., Philadelphia Orch. samt EIRA-ork. i Rom. De vanligaste orkesterplaceringarna framgå av ill. sp. 31—34. Den i fig. 1 visade, som tidigare var allmänt i bruk, har numera alltmera övergivits för de moderna uppställningarna i fig. 3 och 4. Den samlade violinklangen ger en bättre helhetsklang, samtidigt som den för musikerna i 1. resp. 2. violinstämmorna underlättar kontakten. Operaork :s placering betingas ofta av utrymmet i »orkesterdiket» (Fig. 2). Jämförande art.: Instrumentalmusik, Kammarorkester, Militärmusik, Salongsorkester. Litt.: C. S. Terry, Bach’s orchestra (1932); H. C. Hind, The orchestra and its instruments (1936); P. Bekker, The story of the orchestra (s. å.); O. Schreiber, Orchester und Orches-terpraxis in Deutschland zwischen 1780 und 1850 (1938); A. Carse, The orchestra in the 18th century (1940); P. Hooreman, Qu’est-ce qu’un orchestre? (1941); A. Carse, The orchestra from Beethoven to Berlioz (1948); M. Pincherle, L’orchestre de chambre (s. å.); A. Carse, The orchestra assembles ... (s. å.); L. Aubert&M. Landowski, L’orchestre (1951). Å.L-y Orkesterjournalen, månadstidskr. för modern dansmusik, utg. i Sthlm sedan 1933 av E. Börjegård med N. Hellström som red.; fr. o. m. 1939 N. Nicolausson. 33 2. Musik. IV. 34