PALESTRINAKORET trag zur Geschichte der kirchenmusikalischen Reform des 16. Jahrh:s (1877); P. Waldersee, G. P. da P. und die Gesamt-Ausgabe seiner Werke (1883; m. bibliogr.); G. Félix, P. et la musique sacrée... (1896); M. Brenet, P. (31910; m. verkfört, och bibliogr.); E. Schmitz, G. P. P. (1914); A. Cametti, G. P. (1925); F. Raugel, P. (1930; m. verkfört, och bibliogr.); K. G. Fel-lerer, P. (1930; 21950; m. verkfört, och bibliogr.); C.-A. Moberg, P. och Palestrinastil (i TKG 1931); G. Rosendal, P. och Schütz, kyrkomusikens rätte lärare (1934); H. Coates, P. (1938; m. verkfört, och bibliogr.; it. uppl. 1946); J. Samson, P. ou la poésie de 1’exactitude (1940); K. Jeppe-sen, The recently discovered Mantova masses of P. (i AM 1950); P. Hamburger, The ornamen-tations in the works of P. (i AM 1950; m. kommentar av. K. Jeppesen); H. Rahe, Der Aufbau der Motetten P:s (i KJ 1951). — Se även litt. till art. Palestrinastil. C.-A. M. Palestri'nakoret, dansk blandad kör, gr. i Khmn 1922 med M. Wöldike som ledare. Kören specialiserade sig på verk från vo-kalpolyfonins blomstringstid, 1500-t., och vann 1928 pris vid den internat. tävlingen i Milano; upplöstes 1934. H. G. Palestrinastil är ett mångtydigt begrepp. Det kan innebära 1) Palestrinas personliga stil, sådan denna bestämmes efter modern musikvetenskaplig metod, 2) den »klassiska» vokalpolyfonins stil överhuvud på 1500-t., närmast inom den »romerska» skolan kring Palestrina och Cappella Sistina, 3) den mer el. mindre starkt omformade vokalpolyfonin (ev. med instrumentalt inslag) under 1600— 1700-t. och 4) den »restaurerade» p. i verk av »cecilianska» tonsättare under romantiken. Vid Palestrinas död 1594 stod man på tröskeln till en ny tid (->Barock), som hyste starkare intresse för den nymodiga operan, den framväxande instrumentalmusiken och affektiv so-lomelodik än för den polyfona mässan, den gamla körkonsten och kontrapunktisk stämflät-ning. De vokalpolyfona konstidealen voro visserligen alltför motståndskraftiga för att mer än tillfälligt och i vissa kretsar trängas i bakgrunden, men de omformades efter tidsandan, varjämte själva konsttekniken uppfattades som spec. »kyrklig» i motsats till samtidens dramatiska musik (stile moderno) och som en körkonst (stile a cappella) i motsats till instrumentalt uppblandad konsertant kyrkomusik (stile concertato). Man talade också om »stile alla Palestrina», ehuru det ofta kunde gälla körverk från renässansen, uppbyggda efter helt andra pMnciper än dem vi förbinda med termen p. Hur självklar instrumental beled-sagning blivit på 1600-t. framgår av att nya uppl. av Palestrinas verk redigerades med ge neralbas. T. o. m. i Palestrinas egen stad gåvos hans verk i moderniserad form. Sålunda uppförde G. Chiti på 1740-t. i Laterankyrkan mo-tetter av mästaren för kör och ork. I sin saml. av ex. på 4-st. kontrapunkt (hdskr. i Liceo musicale, Bologna) skiljer Chiti mellan s. k. perfekt stil, t. ex. hos Palestrina och Benevoli, och imperfekt stil, t. ex. hos Gesualdo av Ve-nosa och Scarlatti; båda dessa stilar ställas i motsats till nyare riktningar, en mera moderat (stile variabile moderno) och en radikalare (stile arbitrabile moderno). Redan sammanställningen av mästaren från Praeneste med en representant för den klangliga »kolossalstilen» (Benevoli) och ännu mera förknipp-ningen av den »impressionistiskt» arbetande fursten av Venosa med den neapolitanska operastilens förste store mästare, A. Scarlatti, visar, huru föga 1700-talsmusiker (t. o. m. mitt i Palestrinas gamla miljö!) begrepo innebörden i p. Särsk. ödesdiger blev likväl J. J. Fux’ Gra-dus ad Parnassum (1725), som å ena sidan principiellt lägger den »klassiska» kontrapunktstilen till grund för sin lärobok i komp., å den andra ej ens uppmärksammat de skiftningar i stile antico och stile moderno som Chiti anför utan nöjer sig med att skilja mellan ackompanjerad (!) och o-ackompanjerad a cap.-sats. (->-Kontrapunkt, sp. 351.) Med romantiken kom likväl en omsvängning i form av en stark reaktion mot 1700-t:s musikdramatiskt infekterade kyrkomusik och ett positivt intresse för medeltidens och renässansens vokalkonst. Karaktären hos källmaterialet från dessa epoker gjorde föreställningen om ett genomgående vokalt utförande naturlig. Inom vissa kretsar, främst den ty. Allgemeiner deut-scher Cäcilien-Verein (gr. 1868), utvecklades i anslutning härtill den s. k. a cap.-teorin, enl. vilken det vokala utförandet vore en estetisk norm för all kyrkomusik (->Koralref orm). Palestrinas verk ansågos som »enkla, sant barnsliga, fromma, starka, mäktiga... äkta kristliga» och inspirerade en rad tonsättare till liknande vokalmusik a cap., ehuru de förvisso ej kunde förneka sitt beroendeskap av romantikens mus. ideal. P:s normerande betydelse för katolsk kyrkomus. praxis fastslogs i Pius X:s Motu proprio (22/11 1903), dock utan att utestänga modern musik, så framt denna visade respekt för de liturgiska lagarna. En viktig milstolpe i p:s historia i nyare tid utgör också den omdaning av undervisningen i vokal kontrapunkt, som blivit följden av K. Jeppesens på omfattande studier och ingående kännedom om p. vilande lärobok i Kontrapunkt (21946; eng. uppl. 1939). Jämförande art.: Palestrina. Litt.: O. Ursprung, Restauration und Pa-lestrina-Renaissance in der katholischen Kir-chenmusik ... (1924); K. Jeppesen, Palestrinastil med saerligt Henblick paa Dissonansbehandlingen (diss. 1923; 21946; ty. uppl. 1925; eng. uppl. 21946); K. G. Fellerer, Der Palestrinastil und seine Bedeutung in der vokalen Kirchen- 75 76