PARRY Parry [pä'ri], Sir Charles Hubert Hastings, engelsk tonsättare och musikhistoriker (1848—1918), var jämte C. Stanford den förste som sökte väcka den nationella eng. tonkonsten till liv efter ett 200-årigt stillastående och beroende av kontinentens musik. P. var elev vid univ. i Oxford, av S. Ben-nett, G. A. Macfarren, H. H. Pierson, E. Dann-reuther m. fl. och blev 1883 lärare i komp, och docent i musikhistoria vid Royal Coll. of Music i London (dir. från 1894); körledare och 1900—08 prof, of music vid univ. i Oxford. — Hdr i Cambridge 1883, Oxford 1884 och Dublin 1891. Knight 1898. Verk: Operan Guinevere (1885—86); symf. nr 1 G-dur (1878—82), nr 2 F-dur (1883), nr 3 The English C-dur (1889), nr 4 e-moll (1889; omarb. 1910), nr 5 1912 h-moll (1912), pianokons, fiss-moll (1878—79) o. a. ork.-verk; oratorierna Judith (1888), Job (1892) och King Saul (1894), Te Deum F-dur (1900), D-dur (1911), The glories of our blood and state för kör och ork. (1883; omarb. 1914), De profundis för sopran, kör och ork. (1891), Sinfonia sacra The love that casteth out fear för kör och ork. (1904), Sinfonia sacra The souVs ransom för soli, kör och ork. (1906), The vision of life för soli, kör och ork. (1907), kantater, anthems; stråkkvint. Ess (1884), stråkkvart, g (1867), c (1868), G (1878 —80), pianokvart. Ass (1879), pianotrio F, e, h, G o. a. kammarmusik; orgel- och pianomusik; sånger o. a. Skrifter: Studies of great composers (1886), Summary of the history and development of mediaeval and modern European music (1893), The art of music (1894; ny uppl., The evolution of the art of music, 1896; ny uppl. 1930), The music of the seventeenth century (i The Oxford history of music, d. 3, 1902, 31938), Johann Sebastian Bach... (1909), Style in musical art (1911) m. fl. Litt.: J. A. Fuller-Maitland, H. P. (i MQ 1919); R. O. Morris, H. P. (i ML 1920); C. L. Graves, H. P. (2 d., 1926); J. A. Fuller-Maitland, The music of P. and Stanford (1934). H.M-g Pa'rsifal, musikdrama i 3 akter. Musik av R. Wagner till egen text. Uppförd ffg.: Bayreuth 1882; Khmn 1915; Sthlm 1917; Hfors 1933; Oslo 1939. — Huvudroller: Parsifal (tenor), Amfortas (baryton), Gurnemanz (baryton), Klingsor (baryton), Titurel (bas), Kundry (sopran). Partialtoner ->Övertoner. Partime'nto, den it. termen för barockens utbredda praxis att improvisera hela musikstycken över en given utskriven basstämma. Särsk. omhuldad var denna »bundna» improvisationsform i England, där den vanl. fick formen av variationsföljder; ->Division. — Litt.: K. F. Fellerer, Der Partimento-Spieler (1940). I.B-n Partfta, it. (fr. partie, ty. Parthie, Partie), formbeteckning som under barocken använts med två skilda betydelser: a) variationsföljd, t. ex. i G. Frescobaldis Toccate e partite ... (1614) och i orgelmusik ss. kor al variationer; b) svitföljd av fristående satser. Denna senare betydelse återfinnes huvudsaki. på tyskspråkigt område (från 1690-t. och framåt, t. ex. hos J. J. Froberger, J. Kuhnau, J. Krieger och hos J. S. Bach i hans partitor för klaver 1731 och för soloviolin). Den förra betydelsen är den urspr. och har klar it. härstamning; huruvida betydelsen p. = svit bör härledas från it. partita el. möjl. från fr. partie torde icke vara helt klarlagt. Jämförande art.: Svit, Variation. I. B-n PartitiTr (av lat. parti're, fördela), eg. fördelning, it. partitura el. partizione, fr. partition, eng. score, ty. Partitur, sammanställning i notbild av samtl. i ett musikverk ingående instrumental- och vokalstämmor under varandra, så att de kunna avläsas parallellt. I ett modernt orkesterpartitur följes alltid en bestämd uppställning enl. följ, ordning uppifrån räknat: träblåsinstr. (flöjter, oboe-, klarinett- och fagottinstr.), bleckblåsare (valthorn. trumpeter, basuner, tuba), slaginstr. samt nederst stråkinstr. (violin I och II, viola, vio-loncell, kontrabas). Om harpa el. piano förekomma placeras de närmast under slagverket. Även soloinstr. i konserter samt vokalstämmor (såväl solistiska som körstämmor) placeras likaså mellan slagverk och stråkar. Ackordiska generalbasinstr. samt orgel erhålla dock vanl. sina stämmor placerade under stråkgruppen. I p. tecknas vanligen varje stämma med samma klav och transposition som i det enskilda stämhäftet; p. anger sålunda för åtsk. instr. icke de reellt klingande tonerna utan de noterade. På senare tid har man dock gjort försök att för överskådlighetens skull teckna alla stämmor i p. så som de klingar, en metod, som underlättar p.-läsning och -spelning men ev. kan försvåra samarbetet mellan dirigenten och den enskilde musikern. Den partiturmässiga uppställningen av stämmor var i bruk inom den tidigaste västerländska flerstämmigheten fram till början av 1200-t. Från denna tid blev det i st. vanligt 99 100