PARODI P. kom i början av 1940-t. till New York, där han snart blev känd som en av upphovsmännen till jazzens be bop-stil, till vars främsta utövare han anses höra. Besökte Sverige 1950. O. H. Parker [pa:'ka], Hor a ti o William, amerikansk tonsättare och organist (1863 —1919), en av USA:s mer framträdande, känd främst genom körverk. — Hdr vid univ. i Cambridge, England, 1902. P., som utbildats för bl. a. Chadwick (komp.) i Boston samt för Rheinberger (orgel och komp.) och L. Abel (dirig.) i München, deb. 1885 med kantaten King Tröjan op. 8. Återkommen till USA verkade han som org. och körledare i öststaterna, tills han 1894 utnämndes till prof, i musik vid Yale-univ. i New Haven. Här bildade han en symf.-orkester, vars ledare han blev; dirig. dessutom egna verk i England 1900 och 02. Av P:s komp., präglade av gedigen kontra-punktik och stilistiskt influerade av ty. romantik och Dvofåk, tillvann sig oratoriet Hora novissima op. 31 (1893) vidsträckt uppmärksamhet; samma blev förhållandet med hans båda operor Mona (New York 1912) och Fairyland (Los Angeles 1915). — Skrev: Music and pu-blic entertainment (1911). Verk (u. n.): En symf. c-moll op. 7 (1885), 4 uvertyrer, däribl. Collegiate ouverture op. 72 (1910), orgelkons, e-moll op. 55 (1902) o. a. ork.-verk; oratorierna The legend of St. Cri-stopher op. 43 (1898) och Morven and the Grail op. 79, kantaterna The dream king and his love op. 31 (1893), The Holy child op. 37 (1893), A song of the times op. 73 (1911) och The dream of Mary op. 82 (1918), Hymnos Andron op. 53 (1901), A star song op. 54 (1901) m. fl. körverk m. ork.; Adstant angelorum chori, motett, op. 44 (1899), A. D. 1.919 för sopran och kör op. 84, liturgisk musik etc., kammarmusik, piano- och orgelkomp, samt sånger (även med ork.). Litt.: G. W. Chadwick, H. P. (1921); A brief tribute to the life and work of H. P. (1925); D. S. Smith, A study of H. P. (i MQ 1930); I. P. Semler, H. P.... (1942); J. T. Howard, Our American music (31946). G. P. Parla'ndo el. p ar la'nt e, it., talande, ett sångsätt med lätt tonangivning, i vilket det naturliga talet efterhärmas. P. förekommer ofta i den komiska operan, särsk. i snabba recitativ el. arior, då en not faller på varje stavelse. Parlophone [-få/n], exportmärke för grammofonskivor, till vilka i viss utsträckning matriser levereras från Lind-ström-koncernen (->Lindström, C.) i Berlin. I England tillhör märket Electric and Musi-cal Industries tills, m. Husbondens röst och Columbia. Under märket P. har publicerats bl. a. mycket förnämliga insp. av kammarmusik, ss. Mozarts violinsonater med S. Goldberg och Lili Kraus. G. W. PaTmet (Pergament-Parmet), Simon, finländsk dirigent (f. 1897 25/io), bror till Moses Pergament, verksam i Hfors, bl. a. vid Finlands rundradio. P. har stud, vid MK i Petersburg och Hfors samt vid Sternsches Kons, i Berlin. Efter verksamhet som teaterkapellm., bl. a. i Kiel och 1928—32 vid Finska operan i Hfors, är P. numera konsertdirigent; han har även gästdiri-gerat utomlands (Sthlm ffg. 1935). Åren 1941— 48 vistades han i USA, där han bl. a. ledde den fi. manskören Laulu-miehet i New York. P. har bearb. verk av Bach, Schubert m. fl. för orkester. A. F. Parodi' (av grek, para', bredvid, och ode', dikt) har inom musiken skiftande betydelse. 1. Generellt betyder p. i modernt språkbruk ett förlöjligande, åstadkommet därigenom att en för seriöst innehåll anpassad mus. form oförändrad apteras till ett komiskt händelseförlopp. P:s motsats är travestin, där formen förvrängts och karikerats, medan innehållet bibehållits med tillspetsning ibland åt det komiska. Ex. på p. erbjuder det it. 1700-talsintermez-zot, där en lågkomisk handling komponerats till högtravande deklamation, härmande stilen i musikdramat. En mus. travesti är t. ex. Mozarts orkesterskämt »Ein musikalischer Spass» (Köch. 522). P. förekommer under 1700-t. på många olika håll, särskilt omhuldad i Frankrike och i form av operaparodi. Hos Offenbach växlar p. med travestin, och blandformer av bägge förekomma. Bägge stilmedlen ha i satiriskt el. godmodigt raljerande syfte tagits i flitigt bruk av den moderna musiken. 2. P. avser även under äldre tid apterandet av redan tidigare komp, musik till ny text (t. ex. en koral använd för en profan visa el. tvärtom). Spec. betecknade p. under 1700-t. en komisk opera i övers, (vanl. från it.) el. med originaltext, till vilken musik lånats från annat håll. — Om p. i medeltida mässkomposition se Mässa 2. Jfr även Kontrafakt. — Litt.: W. Steinecke, Die Parodie in der Musik (1934). E. S-m Parodi [-rå'-], R e n a t o, italiensk tonsättare (f. 1900 14/ia), utbildad vid Cons. di Musica di S. Pietro, Maiella, där han sedan 1941 är lärare i harmonilära och kontrapunkt. Verk: Operan Folies Bergère (Molière; Neapel 1949) o. a. scenmusik; Sinfonia (1951), kons, för vl. (1949), fl. (1950) och fag. (1951), Diver-timento (1929), Concertino Napoletano (1932), Villanella (1936) o. a. ork.-verk; kammarmusik och sånger. Utg. äldre musik. G. M. 97 4. Musik. IV. 98