PASTA ders off. bibelövers. På 1530-t. utgav P. Attaig-nant i Paris lat.-textiga dramatiska p., O. di Lasso har tonsatt alla fyra evangelisternas berättelser på 1570—80-t., Palestrinas lärjunge T. L. de Victoria skrev vid samma tid en Matteus- och en Johannes-p., och ännu W. Byrd tonsatte en 3-st. Johannes-p. 1607, samtl. dessa med lat. text. — Walters tyska typ fullföljdes av A. Scandelli (vars Johannes-p., 1561, spreds över hela Sachsen), J. Meiland (Johannes-, Matteus- och Markus-p. på 1560-t.), B. Gese m. fl. fram till Samuel Besler från Schle-sien, som i sina 4 p. (tr. 1612 under tit. Thre-nodiarum s. Crucis in salutiferam passionis ... recordationem continuatio historica) har föregripit Schütz’ uppseendeväckande åtgärd att omdana den liturgiska recitationstonen i monodisk anda. P:s latenta dramatik hade dock långt dessförinnan kommit till uttryck i satsf aktur en i form av expressiva textupprepningar, dialogiserande körensembler, madriga-lismer, tonsymbolik o. d. I sin — p. närstående — Historia der fröhlichen ... Auferstehung ... Jesu Christi (tr. 1623) är Schütz ännu tveksam om medlen: konsertanta drag, conti-nuo-ackomp. och instrumentbeledsagade körer skilja detta verk från hans Lukas-, Matteus-och Johannes-p., 1665—66, och den geniala mo-nodiseringen av evangelist- och personae-rol-lerna är dens. i hans ungdom som i hans höga ålderdom. Med dessa verk har Schütz fulländat men också avslutat den dramatiska (tysk-textiga) koralpassionens ärevördiga historia. Den följande utvecklingen av den dramatiska p. till passionsoratorium och -kantat skedde på ty.-protestantiskt område dels under inflytande av den motettiska p. i viss anslutning till barock kolossalstil (T. Sel-les 9-st. körintermedier i Johannes-p., 1641), dels genom konstnärlig utformning och fastare inlemmande med p. av församlingssången, som åtm. från 1500-t:s slut spelat en betydande roll vid passionsgudstjänsten — J. Sebastianis ec-cardska soprankoraler med stråkackomp. »för att väcka större ödmjukhet»!!) i hans Mat-teus-p. från 1660-t. —, slutl. och kanske allra viktigast genom evangelietextens tropering och litterära omdaning i den it.-sp. »marinismens» anda till en pietistiskt känslosam och svulstig »passionslibretto». Som mönster tjänade samtidens neapol. opera med textdiktare som C. F. Hunold-Menantes och Postel (Händeis Johannes-p., 1704), B. H. Brockes’ av bl. a. R. Keiser, G. P. Telemann, Händel och J. Matthe-son tonsatta oratorium Den för världens synder marterade och döende Jesus, 1712, Tele-manns p.-kantat Seliges Erwägen, 1729, C. H. Grauns likartat byggda Der Tod Jesu, 1755, till text av K. W. Ramler, m. fl.). I medvetet konservativ opposition mot denna moderna rörelse gestaltade J. S. Bach sina passioner på grundval av en oavkortad och obearb. evan-gelietext, sinnrikt anbragta körkoraler och ett måttfullt bruk av, visserligen ej sällan känslo-drypande, poetiska tilldiktningar. Hos hans son C. P. E. Bach, som tonsatte samma text 109 som Graun och Ramiers Uppståndelse och himmelsfärd, är hela genren — trots betydande enskilda detaljer — i utförsbacken, hos hans yngste musikerson, Bückeburg-Bach, har den utmynnat i idylloratoriet. P:s vidare historia är endast en del av oratoriets. Vi nämna från 1800-t. L. Spohrs Des Heilands letzte Stunden (1835), S. von Neu-komms Christus-trilogi (efter F. G. Klopstock, 1837 f.), F. Kiels Christus (1871—72), H. von Herzogenbergs Die Passion (2 d., 1893) och A. Klughardts passionskantat Die Grablegung Christi (1901). Först den moderna . kyrkomusiken har återupplivat p. i äldre gestalt: den protestantiske K. Thomas anknyter i sin Mar-kus-p. op. 6 direkt till J. Obrechts passionstyp från ca 1500. Jämförande art.: Oratorium. Litt.: F. Spitta, Die Passionen nach den vier Evangelisten von Heinr. Schütz (1886); O. Kade, Die ältere Passionskomposition bis zum Jahre 1631 (1893); P. Spitta, Die Passionsmu-siken von Sebastian Bach und Heinrich Schütz (s. å.); A. Schering, Geschichte des Oratoriums (1911); H. J. Moser, Aus der Frühgeschichte der deutschen Generalbasspassion (i PJ 1920); H. Kretzschmar, Führer durch den Konzert-saal 2:1 (T921); W. Lott, Zur Geschichte der Passionskomposition von 1650—1800 (i AMW s. å.); C. S. Terry, Bach’s choral works (2 d., 1924—29; d. 1 21947); W. Lott, Zur Geschichte der Passionsmusiken auf Danziger Boden ... (i AMW 1925); R. Gerber, Das Passionsrezita-tiv bei H. Schütz... (1929); K. Nef, Schweize-rische Passionsmusiken (i SchwJMW 1931); C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1932); K. Nef, Beiträge zur Geschichte der Passion in Italien (i ZMW 1935); C.-A. Moberg, Bachs passioner och Höga mässa (1949). C.-A.M. Passionsspel ->Liturgiska spel. Passy [pasf], Ludvig Anton Edvard, svensk pianist och tonsättare av fransk börd (1789—1870), pianist i K. hovkapellet 1818—23 och org. i Slottskapellet, Sthlm. P. har bet. som den främste bland samtida sv. klaverspelare. — LMA 1840. P. stud, för Field, Eggert m. fl. och undervisade en tid hos dåv. kronprins Oscar; omkr. 1813 ivrigt verksam i Gbgs musikliv. Han skrev 2 operor, 2 pianokons., fantasi för piano och ork., 3 stråkkvartetter o. a. kammarmusik, orgel- och pianoverk, sånger m. m. — Verk i ms. i MA:s bibi. Å. B. Pasta, Giuditta, f. Negri, italiensk operasångerska, sopran (1798—-1865), berömd för sin omfångsrika stämmas dramatiska uttrycksfullhet och sina känslo-mättade rollgestaltningar. Efter stud, vid MK i Milano och operadebut där 1815 framträdde P. i bl. a. Paris och London men återvände till Italien för att fortsätta sin sångutbildning. Verkligt god röstteknik uppnådde hon visserligen aldrig men firade 110