PASSCHALOV Passcha'lov, Vjatjeslav Viktorovitj, rysk tonsättare och musikskriftställare (f. 1873 13/5), blev 1919 chef för den etnogr. avd. vid Moskvas statl. musikvetensk. institut. P. stud, vid univ. i Moskva samt komp, för Kalinnikov, Conus och Korosjtjenko; utsågs 1916 till lärare vid Moskvas folkkons. Han har skrivit orkesteruvertyr, stråkkvartetter, sånger och folkvisebearb. samt »Chopin och den polska folkmusiken» (ry.; 1916), »Orientaliska folksånger» (ry.), »Slovakiska folksånger» (ry.) o. a. arbeten. M. S. Passepied [paspie'], fr., urspr. en folkdans i Bretagne, vilken under 1600-t. i modifierad form upptogs som sällskapsdans vid fr. hovet och höll sig kvar till mitten av 1700-t. Besläktad — och i sin urspr. form möjl. identisk — med den likaledes folkliga t r i o r i (en branle-typ) har p. tydligen fått sitt namn därav, att den dansades med saxande steg. Den var en glad och livlig dans i 3/8-takt, som sär sk. under Ludvig XIV:s tid åtnjöt stor popularitet i de högsta kretsarna. Utnyttjad i operamusiken av bl. a. Lully och Rameau upptogs p. även i instrumentalsviten och förekommer bl. a. hos J. S. Bach. Som pastisch återuppträder den även senare, t. ex. i Debussys Suite bergamasque. K. R-n Passion el. Passionshistoria, en musikalisk behandling av någon av evan-gelisternas skildring av Jesu lidandes historia (Passio Domini nostri lesu Christi). I katolsk kyrka reciteras alla 4 evangeliernas p., fördelade på följ, sätt: i Palmsöndagens mässa efter Matteus (kap. 26 f.), i passionsveckan på tisdag enl. Markus (kap. 14 f.), på askonsdagen Lukas (kap. 22), på långfredagen Johannes (kap. 18 f.). Redan Augustinus omnämner en högtidlig recitation (lectio solemnis) av p. på långfredagen; i slutet av medeltiden övergavs dock den enkla lectio-tonen för den av dominika-nerna omhuldade evangelietonen (med subse-mitonal tuba), dock med en uttrycksfull me-lismatisk figur på texten Eli lama och med en dramatiskt betonad rollfördelning av texten på tre lektorer (en presbyter, en diakon och en subdiakon): en för den episka framställningen (evangelistrollen), en för Jesu-orden och en för såväl framträdande enskilda (personae, Kaifas, Petrus, Pilatus m. fl.) som för kollektivt talande judar, skriftlärda, knektar, lärjungar (turbae). Denna dramatiska tredelning förstärktes av olika röstlägen, i det att recita-tionstonen för evangelisten utgick från c, för Jesus från F och för »personae» från f, en registermässig karakterisering som alltjämt är 107 antydd hos t. ex. Bach (evangelistens parti i tenor- och Jesuordens i basläge). Att man även avsett en föredragsmässig karakterisering framgår av använda förkortningstecken i anslutning till sedvanlig praxis i neumskrifter: C (= celeriter = snabbt) för evangelistpartiet, T (= tarde — långsamt och högtidligt) vid Jesuorden, S (= susum = mumlande, sursum = högt, el. suprema vox = högljutt) vid turba-partierna. Dessa tecken omtolkades senare till Cantor (el. Chronista), ett kors (ss. symbol för Kristus) och Succentor el. Synagoga. Även andra förkortningar (i anslutning till röstlägena) kommo till användning: m (= media voce för evangelisten) och a (— alta voce för personae). Denna typ av p. — som sålunda använder sig av traditionell greg. koralrecitering — kallas koralpassion. De första spåren av en flerst. bearb. av p. möta oss på 1400-t. och gälla uteslutande tur-bapartierna. Om detta bör tolkas som ett uttryck för samma dramatiska strävan efter realism som legat bakom rollfördelningen el. är en tillfällighet som måste anses bero på det svaga källbeståndet är ovisst. I varje fall löper utvecklingen härifrån i två riktningar, dels mot den genomförda polyfonering av hela p., som vi kalla motettpassion, emedan den liturgiska recitationsvisan bildar en cantus firmus i en motettisk korsats, dels mot den dramatiska typen av p. (av W. Lott kallad figural koralpassion), vari — förutom turbae — endast de inledande orden (introitus) med uppgift om från vilket evangelium texten hämtats och den avslutande tacksägelsen (con-clusio) gestaltats flerst., medan övriga partier (de s. k. soliloquentes) använda sedvanliga recitationsformler. Det stilbildande verket av motettisk typ blev J. Obrechts Matteus-p. (ca 1500) med koral cantus firmus fördelad på tre mansstämmor (motsvarande Cantor, Evange-lista och Turba) och textinnehållet på tre huvuddelar, den första slutande med förhöret hos översteprästerna, den andra med Jesu bespot-telse och den tredje ägnad hans lidande och död. Närmast följde en rad ty. och några enstaka nederl. tonsättare, ss. Johannes Hähnel (Markus-p., 1538), B. Harzer (Resinarius, Jo-hannes-p., 1544), L. Daser (Johannes-p., 1578) och Jakobus Gallus (2 Johannes- cch 1 Matteus-p., utg. 1587), nederländarna C. de Rore (Johannes-p., 1557) och J. Regnart (Matteus-p.). Det är därför ej förvånande, att vi också träffa på tysk-textiga motett-p. i slutet av 1500- och ännu i början av 1600-t.: J. å Burck (Johannes-p., 1568), L. Lechner (Johannes-p., 1594), C. Demantius (Johannes-p., 1631). I samband med reformationen uppkommo folkspråkiga p. vid sidan av de lat., framför allt inom den dramatiska p:s område. Främst bör nämnas J. Walters Johannes-p. (1530), som kom att användas både i Danmark och Sverige långt in på 1700-t. — givetvis med vissa olikheter i text- och recitationsformen, vilka dock ej enbart förklaras av resp, län 108