P E T E R S O N-B E R G E R t. ex. Schumann och Grieg: han var lyriker, och som sådan bunden till stämningsskapande bildkomplex. Det dramatiska momentet fångade huvudparten av hans fantasi, som främst i förening med ordet, dikten, fick sitt rätta underlag. Även karaktärsstycket med sin Bland P.-B:s 5 kantater, därav 4 till egen text, intager Norrbotten (A. Carlgren; 1921) rangplatsen genom sin helgjutenhet och sitt i bästa mening personligt representativa tonspråk, medan den stora »Operakantaten» (1923) imponerar genom djuplodande symbolik och konstfull byggnad. Betydligt enklare medel begagnar den finstämda Soluppgång (1929). Instrumentalverken. P.-B:s instrumentala alstring, främst den med ork., har, i motsats till den vokala, stundom utsatts för skarp kritik. Även musikdramerna ha tadlats för sin orkesterfaktur, som t. o. m. föranlett omarb. av främmande hand (Arn-Ijot). Även tematiken och formen i ork.-verken ha blivit mycket olika bedömda, ända därhän att de frånkänts eg. symf. stil. P.-B. tillhörde som musiker samma kategori som 149 knappa form och starka framhävande av den melodiska-tematiska tanken blev för honom en naturlig uttrycksform. När tonsättaren gav sig i kast med symf. problem, saknade han stundom detta konkreta stöd för fantasin (ehuru de skilda symfonisatsernas titlar erinra om hans utgångspunkter i detta avseende) och överlämnade sig i stället åt en annan dominerande sida av sitt väsen, den spekulativa. Trots hög syftning ha flera av hans arbeten därigenom stannat på halva vägen, och vid sidan av inspirerade satser stå stundom partier, som försvaga helhetsintryc 150