P E T E R S O N-B E R G E R ket. Strävan efter enkelhet kom honom stundom att godtaga idéer, som icke ägde symf. bärkraft. Efter en utmärkt 1. sats i 4. symf. (Hol-mia) följa sålunda 2 satser, som icke stå i nivå med denna, och i den resignerade 5. symf. (Solitudo) infogades ett scherzo, som helt faller ur ramen för det eljest inspirerade verket. Där hans inbillningskraft fått bärande underlag har P.-B. dock skapat beundransvärda ting även som symfoniker. Högst nådde han i den naturinspirerade, originellt sköna Lapp-landssymfonin (nr 3, Same Ätnam), vars långsamma sats, Sommarnatt, hör till den sv. symf. musikens pärlor. Till samma kvalitativa kategori hör violinkons, fiss-moll, som allmänt räknas till hans mest helgjutna symf. skapelser. Även den högst personligt gestaltade 2. symf. Ess-dur (Sunnanfärd), en hyllning till det antika Hellas, och den mörkt passionerade violinromansen d-moll äro utmärkta exponenter för det bästa i P.-B:s stil. — Bland de 3 violinsonaterna framstår särsk. den ljusa G-dur-sonaten (nr 2) som ett alltigenom inspirerat och helgjutet arbete. De sv. hemmens tonsättare blev P.-B. kanske främst genom sin pianolyrik. I omkr. 100-talet originalkomp, och talrika sättningar gav han nationen en i bästa mening folklig musikskatt av övervägande naturinspirerad art, som blivit beståndande över smakens växlingar. Mest kända äro de 3 saml. Frösöblomster, vilka tillika med bl. a. Sex låtar för klaver odla en djupt förankrad nationell musikstil, symboliserad i komp. ss. Vid Frösö kyrka el. Sommarsång. En annan grupp pianostycken anknyta till Söderns kulturvärldar, t. ex. sviterna Earina (med Rapsoden sjunger), Italiana (där Villa d’Este hör till kompositörens vackraste ingivelser) och Anakreontika. De sistn. verken, liksom sviten I somras, vilka förutom Anakreontika även finnas för ork., förete harmoniska utvidgningar mot impressionismen. Peterson-Bergers stil. Utöver vad som ovan anförts karakteriseras P.-B:s stil främst av hans tematik och harmo-nik. Den personligt gestaltade melodiken är en av grundvalarna för hans skapande och ut-märkes av rik ingivelse, kantabilitet och stor uttrycksfullhet. Anknytningar till folkmusikens melodik äro talrika, ehuru kompositören självständigt utvecklat dess tonspråk. Mera komplicerad är P.-B:s harmonik, där han på vissa områden (bl. a. i kadensbildningar och användning av flerklangiga ackord) uppträtt som nydanare i sv. musik. Fri från den högromantiska harmoniken arbetar tonsättaren med klangblandningar och anteciperande orgel-punkter av tidigare i vårt land mindre vanlig art. Den tonsymboliska avsikten är uppenbar: även de av P.-B. så flitigt begagnade dissonanserna tjäna denna symbolik. Hans orkestrering är redan antydd: mättad orkesterkolorit stod honom som regel främmande. I senare verk spelar pianot en viktig roll i partituret. 151 Peterson-Berger som skriftställare. P.-B:s skriftställarskap tillhör främst 3 områden: musikkritiken, kulturkritiken och dikten. Medan hans insatser på de båda sistn. fälten som regel mött förståelse, har han som musikkritiker ansetts företräda en övervägande negativ ståndpunkt. Att han med virtuositet förstått begagna den dräpande satiren, den våldsamma slagkraften och det respektlösa skämtet är allmänt känt. Men med sin lysande språkkonst, sin levande och klara framställning blev han i själva verket vår främste företrädare för en journalistik, som höjt sig över vardaglig skråanda och i stället, när den var som bäst, följde en hög kulturell värdenorm med konstens integritet och helgd som mål. I sin kamp mot akademism, merkantilism, vir-tuoskult och reklam utförde han en sanering inom konsertlivet, som blev av betydande verkan. Att han härvid stundom sköt över målet och gick över från sak till person var i linje med hans egen uppfattning om kritikens väsen. Att han haft en djupt uppfostrande betydelse i sin strävan att ständigt ställa fram äkta konst mot ytlig virtuositet torde knappast numera kunna sakligt förnekas. Dock medförde denna kritiker verksamhet en djupgående isolering av P.-B. som tonsättare, vilken alltjämt tyvärr består i vida kretsar. Som kulturskribent verkade P.-B. efter liknande linjer, och redan hans första arbete på detta område, stridsskriften Svensk musikkultur (1911), kan betraktas som en deklaration av musikkritikern P.-B. Sitt bästa gav han måhända med Richard Wagner som kulturföreteelse (1913), som med omfattande humanistisk lärdom hävdar arvet från Hellas till de germ. länderna och siar om de nord, folkens kulturmission på denna grund. I denna anda ledde han även en tidskr., Ariel, som dock endast upplevde 2 nr (1919), och medv. i tidskr. Musikkultur (1926—29). Utsökta prov på hans förmåga som skapande diktare ge bl. a. hans musikdramer, som även i intrigens uppläggning och lösning röja en mindre vanlig kapacitet på detta fält. Redan under tonsättarens livstid hade ->Frösöspelen tagit form, liksom den stiftelse och amatörfören. som satts att förvalta och org. dess framföranden. Genom testamenta-riskt förordnande av P.-B. blev denna stiftelse ägare av hans efterlämnade egendom, varvid namnet ändrades till Wilhelm Peter s o n-B erger Stiftelsen. Dess verksamhet, som har till uppgift att sprida och vidmakthålla kännedomen om P.-B:s mus. och litterära verk, uppdelades på en Stockholms-nämnd för främjandet av dess syften i huvudstaden och en Frösönämnd, som svarade för förvaltning och org. Stockholmsnämnden, som 1950 ombildades till Wilhelm Peterson-Berger Sällskapet, har bl. a. föranstaltat en rev. uppl. av Arnljot, som framfördes ffg. på K. teatern 1947. En fullst. verkfört., utarb. av T. Fredbärj, 152