PHILLIPS milj, av vilken den näst honom mest bekante medl. var den äldre brodern Anne D.-P. (1681—1728), som 1725 gr. Les Concerts Spirituels i Paris. Själv blev P. elev hos Campra men avbröt stud, för långvariga resor i Holland, Tyskland och England, varunder han bl. a. vann stadgat rykte såsom en utmärkt schackspelare, dokumenterat även genom hans lärobok i ämnet, Analyse du jeu d’échecs (1749). Åter i Paris arr. han musiken till sångspelet Le diable å quatre (Paris 1756; Sthlm 1787) och gjorde sig ett visst namn som originalkompositör med Blaise le savetier (Paris 1759; Casper och Löna, Sthlm 1797), som förvånade publiken genom realismen i dekorationerna och musiken. Andra stycken, i vilka hans tonsättarbegåvning ytterligare prononcerades, voro Le soldat magicien (1760), Le jar-dinier et son seigneur (1761), Le maréchal fer-rant (s. å.; Hofslagaren, Sthlm 1781), ett av hans populäraste stycken, Sancho Panga (1762), Le sorcier (1764; alla i Paris) m. fl. Som komisk skildrare nådde han högst i den mus. komedin Tom Jones (Paris 1765; Sthlm 1790) med ämne hämtat ur H. Fieldings roman. P. går icke alldeles ur vägen för den veka idyllen i Dunis maner, men styrkan hos honom som komiker ligger i en burlesk realism, ibland tangerande karikatyren. Det deskriptiva draget i fr. musik fullföljer han med bravur. Han härmar i musiken arbetet i en hovslaga-res smedja, for kuskens vinande pisksmällar och beskriver i Tom Jones ytterst åskådligt sinnestillståndet hos några fyllbultar genom att låta dem lallande utföra en 4-st. kanon utan ackomp. Orkestern med differentierade klanger utnyttjar han som stämningsmålande bakgrund vida bättre än föregångarna och förlägger gärna handlingens tyngdpunkt till ensemblerna för två el. fl. röster. Med allt detta är han en skicklig efterbildare av den it. buffan men låter ofta nationaliteten framträda i de dans-artade sångmelodierna. Som intim lyriker står han tillbaka för Monsigny och Grétry, och därav förklaras måhända delvis, att hans popularitet blev mindre beständig än deras. Ett visst beroende av Gluck framträder sannolikt redan i Le sorcier och accentueras i andra verk, framför allt i det genomkomp, dramat Ernelinde (Paris 1767), som i den dystra koloriten i enstaka drag även tyckes förebåda det romantiska stämningsmåleriet hos Le Sueur. — Karaktär av sceniskt oratorium bär Carmen saeculare (1779) med premiär i London, dit P. då och då återvände och där han avled. Verk (u. n.): Operorna Le bucheron ou Les trois souhaits (1763), Le jardinier de Sidon (1768), L’amant déguisé (1769), La rosière de Salency (s. å.), La belle esclave (1787) o. a. — Litt.: G. Cucuel, Les créateurs de l’opéra-co-mique frangais (1914); G. E. Bonnet, P. ... (1921). E. S-m Philipp(e) el. Philippo de Monte, de ->Monte. P. de V i t r y, de ->Vitry. Philipp [ffllip], Franz, tysk kyrkomusiker (f. 189 0 24/8), blev 1924 dir. vid Badisches Kons, i Karlsruhe, där han gr. en orgelskola och 1924—27 ledde Bach-Verein. P. var elev vid univ. i Freiburg i. Br. och av A. Hamm (orgel) m. fl. Hans stil anknyter till Reger, i de kyrkliga verken även till Schütz. Sporadiska försök till modernism finnas i t. ex. Elisabethsångerna för kör op. 24. Bland hans verk märkas f. ö. Friedensmesse för bl. kör, sopran, orgel och ork. op. 12 (1920), kantaten Zwischen Zeit und Ewigkeit (1949) m. fl. kyrkliga och profana komp, för kör och ork., körer, kammarmusik, sånger o. a. B. Hbs Philipp [filfpp], Isidor(e), fransk pianist och pianopedagog av ungersk börd (f. 1863 2/»), var 1903—33 lärare vid MK i Paris och kom 1941 till USA. P. hör till Frankrikes internat. mest kända musikpedagoger. P. var elev vid nämnda kons, av Saint-Saens, S. Heller m. fl. och konserterade 'i Frankrike och utlandet; ombildade 1896 Société des Instruments å Vent i Paris, som upplöstes 1901. Har bl. a. komp. Rèverie mélancolique och Sé-rénade humoristique för ork., pianostycken, utg. pianoped. arbeten och äldre och nutida klavermusik, gjort talrika arr. för 2 pianon samt skrivit La technique de Liszt (2 d., 1932) m. m. — Litt.: H. Bellamann, I. P. (i MQ 1943). Philips [fflips], Peter (Petrus Phi-lippus el. Pietro Filippo), engelsk tonsättare (omkr. 1560—efter 1633), betydande kontrapunktiker och mycket uppskattad under sin levnad, hovorganist i Antwerpen från 1596. P., som i sina madrigaler och sin kyrkomusik uppvisar inflytelser från it. och nederl. musik, blev av största betydelse för utformningen av variationstekniken på tangentinstr. Hans klavervar. stud, flitigt av samtiden; sålunda införde t. ex. G. Düben flera var.-verk i en övningsbok från 1640-t. (nu, tillika med andra verk, i UUB). Hans komp. tr. på sin tid separat och i flera saml.-utgåvor; nytr.: 2 orgelstycken i OMO 2—3; 19 klaver stycken i The Fitzwilliam Virginal book, bd 1. — Litt.: P. Bergmans, L’organiste des archiducs Albert et Isabelle, P. P. (1903). H. M-g Phillips [fflips], B ur r ill, amerikansk tonsättare (f. 1907 °/n), elev av Howard Hanson och Rogers vid Eastman School of Music, Rochester; lärare där 1933. Verk: Den komiska operan Don’t we all? 170 169