PHILOCHORO S (Rochester 1949) och baletter; Sinfonia con-certante (1935), konsertstycke för fagott och stråkar (1940), pianokons. (1943), Scherzo (1944), uvertyren Tom Paine (1946) o. a. ork.-verk; körer; kammarmusik, pianostycken m. m. Philo'choros el. F il o c h o r o s (av grek. fiTos, vän, och choro's, dans), sedan 1887 namn på Studenternas folk-dansfören., gr. i Uppsala 1880. P. har spritt kännedomen om sv. folkdanser genom uppvisningar och turnéer samt dansläroböcker. Fören:s initiativtagare var med. stud. Gustaf August Sundström. För att utöka repertoaren av äkta folkdanser uppfann man även nya danser i allmogestil el. lanserade för teatrarna komponerade folkdanser. — Utgåvor: Philocho-ros-album. Gamla svenska dansar och låtar (1892), Nytt Philochoros-album... (1900) och Dansar och låtar för piano ... M. R-g Phon [få:n], logaritmisk enhet för -^-ljudstyrka, sådan den uppfattas av örat. — Jfr Hörselorgan, sp. 1254. Phonautographe, phonographe, -> Fonograf. Phonola ->Mekaniska musikapparater. Piae cantio'nes [pi'e -], lat., fromma sånger, en saml. medeltida lat. kyrko-och skolsånger, främst från Finland och Sverige, som på tillskyndan av Åbo skola utgavs av T. P. Rwtha (Ruuta) och J. Finno i Greifswald 1582. Verket blev av stor betydelse även för svensk skolmu-sik under lång tid framåt. Sångerna i 1. uppl., 74 till antalet, präglas av det tidiga 1500-t:s vokalstil (t. ex. i bici-niumsatserna). En 2. uppl., utg. på finska (utan mel.) av kyrkoherde Hemming i Masku, trycktes i Sthlm 1616, och slutl. utred, två skolmän i Viborg, H. Fattbuur och M. Tolia, en 3. om-arb. version (Cantiones piae et antiquae...), innehållande 90 sånger, som trycktes i Rostock 1625. Denna uppl. var hållen i mer tidsenlig och harmonisk stil men vann aldrig samma popularitet som 1582 års utgåva, vilken omtr. i många uppl., bl. a. 1679 för Visingsö gymnasiums räkning. — Litt.: T. Norlind, Latinska skolsånger i Sverige och Finland (diss. 1909). A. F.; B. Hbs Pia'f, Edith, artistnamn för Edith Giovanna Gassion, fransk vissångerska (f. 1915 10/i2), från mitten av 1940-t. även internat. berömd som en av sitt lands främsta disöser. Redan före krigsutbrottet 1939 hade P. hunnit bli rätt allmänt känd genom grammofon-insjungningar. År 1940 spelade hon på Bouffes Parisiennes i Le bel indifférent, skrivet enkom för henne av J. Cocteau. Efter kriget har 171 P. med mognat konstnärskap uppträtt även på konsertestraden och gjort framgångsrika turnéer i såväl Amerika som Europa, bl. a. tills, m. niomannagruppen Les Compagnons de la Chanson (Sthlm 1947). Karakteristiska nummer i hennes repertoar äro Monsieur Saint-Pierre, A l'aut’ cöté de la rue och La vie en rose. Har även medv. i filmerna Montmartre sur Seine och Étoiles sans lumière. K. R-n PianFno (dim. av it. piano; eng. up-right piano; fr. piano droit), bet. för den moderna variant av pianot, som har be-strängning och resonansbotten vinkelrätt ställda mot klaviaturen och med strängarna löpande från instrumentets botten. Det första p. byggdes redan 1780 i Salzburg; 1800 konstruerade amerikanen J. I. Hawkins en massiv järnram för strängarna. Den betydelsefullaste förbättringen i anslagsmekanis-men åstadkom R. Wornum i London 1826, en konstruktion, som i stort sett ännu begagnas. Besträngningen var till en början ordnad helt vertikalt men ställdes senare diagonalt och korsvis. — P:s stora spridning är beroende på dess utrymmessparande form och relativa prisbillighet. Dess klangliga egenskaper äro underlägsna flygelns. Å. L-y Pianistförbundet, gr. 1914 med ändamål »att tillvarataga medlemmarnas konstnärliga och ekonomiska intressen». P. upplöstes 1942. Pia'no (förkortning av it. pianoforte, svagt-starkt; fr. och eng. piano, ty. Kla-vier). 1. Det numera vanligaste klaver-instrumentet, i instrumentsystematiken klassificerat som en enkel chordofon (brädcittra med resonanslåda). P:s konstruktion gr. sig på hackbrädets princip att strängarna anslås med hammare, vilka här regeras av klaviaturens tangenter. Genom en sinnrik förmedlande hävstångsmekanism kan tangentanslagets kraft återverka på hammarens anslag mot strängen, och härigenom blir det möjligt att dynamiskt reglera spelet. P. uppfanns i början av 1700-t. och har fram till 1800-t:s slut oavbrutet undergått förändringar och förbättringar med våra dagars fulländade konsertinstrument som resultat. P:s viktigaste konstruktionsdetalj är a n-slagsmekaniken med tangent, hammare, utlösning (repetitionsmekanism) och dämmare som grundelement. Den väldiga spänning (20 000 kg), som strängarna utöva, motverkas av gjut järnsramen. P. har 2 el. 3 pedaler. Den högra, dämmarepedalen, lyfter upp alla dämmarna, varvid strängarna tillåtas vibrera efter det tangenten återgått till viloläget. Den vänstra, pianopedalen, orsakar att hela anslags-mekaniken förskjutes något åt höger, så att hammarna endast anslå 1 av de 3 strängarna för varje ton, i basregistret 1 i st. f. 2 (»una corda»). Mellanpedalen, sostenutopedalen, lyf 172