PIANO ter dammarna endast för de strängar, som anslås i ett visst ögonblick, medan de övriga efter behag kunna spelas med el. utan dämmare. — Omfånget har växlat genom tiderna. De tidigaste p. hade ett omfång av omkr. 4 oktaver, 1794 byggde Broadwood det första p. med 6 oktaver från Ci—c4. Det moderna p:s omfång är 7 oktaver A2—a4 el. t. o. m. däröver. Nästan samtidigt löstes i Italien, Frankrike och Tyskland problemet att åstadkomma ett klaverinstr. med skiftningsrikare ton än cembalon och tonstarkare än klavikordet. I alla tre fallen utgick man från ->hackbrädet, som anslås med hammare. Som pianots (hammar-k 1 a v e r e t s) uppfinnare anses emellertid florentinaren B. Cristofori. Hans 1709 gjorda hammarkonstruktion är både bättre och tidigare än fransmannen Marius’ från 1716 och tysken G. Schröters från 1717, tillkommen efter inspiration från P. Hebenstreits ->Panta-leon. Cristoforis gravicembalo col pian e forte, byggd i cembaloform, är redan försedd med det nuv. instr :s viktigaste kännetecken: repe-titionsmekanism (anordnad för hela klaviaturen i ett stycke), 2-körig besträngning, dämmare för varje tangent m. m. Det var tyskarna som togo hand om och utvecklade Cristoforis uppfinning, bl. a. orgelbyggaren G. Silber-mann. Ur en livlig experimentverksamhet under förra hälften av 1700-t. framkommo två konstruktionssystem, som blevo av varaktig betydelse: prellmekaniken (av ty. pral-len, studsa) och stötmekaniken. I den förra är hammaren fästad på själva tangenten med sitt huvud vilande på denna och skaftets nedre del, »snabeln», inskjuten under en list, medan hammaren i stötmekaniken är fri från tangenten och upphängd i en list; från en stötplatta på tangentens distala ända påverkas hammaren. Tysken J. A. Stein förbättrade 1770 prellmekaniken genom att till den foga en utlösningsmekanism, så att hammaren omedelbart efter anslaget mot strängen frigö-res och helt faller tillbaka i viloläget och är färdig för ett förnyat anslag. Det var prell-listen, som i st. f. att sträcka sig utefter tangentbordets hela bredd byggdes om till utlösare, en för varje tangent (tysk mekanik, w i enmekanik). De av Stein och hans svärson J. A. Streicher i Wien byggda instr. åtnjöto stor popularitet för sitt lätta anslag och behagliga ton och berömmas bl. a. av Mo-zart. Även stötmekaniken blev föremål för förbättringar, i det att stötplattan omändrades till en fjädrande stöttunga, även den med utlösande funktion. Den kallades engelsk mekanik, eftersom den tillkom i J. Broadwoods verkstäder i England. Med början av 1800-t. upplevde flygelbyggandet ett kraftigt uppsving och cembalon trängdes helt åt sidan. De större dynamiska anspråk, som ställdes på instr., gjorde det nödvändigt med betydligt robustare och starkare konstruktioner än dem wienflygeln kunde erbjuda. Denna fick nu en konkurrent i England, där Broadwood byggde stora och ljudkraftiga 173 Pianoforte av G. Silbermann 1776. flyglar, som tillvunno sig bl. a. Beethovens uppskattning. Samtidigt hade i Paris S. Érard varit sysselsatt med nykonstruktioner och lyckades 1821 lösa repetitionsmekanismens problem. Hans dubbla utlösning (double échap-pement) är fortfarande i huvudsak i bruk. I princip innebär den, att hammaren efter anslaget icke faller tillbaka i viloläget, så länge fingret håller tangenten nedtryckt. Den stannar på halva vägen och kan därför vid upprepat nedtryckande av tangenten göra det nya anslaget snabbare och precisare. Även i Amerika var man sysselsatt med kon-struktionsproblem. A. Babcock ersatte 1825 den tidigare järnförstärkta strängramen av trä med en hel gjutjärnskonstruktion, en detalj som Steinway tog upp. Denna firma utformade slutgiltigt (1855) den korsvisa besträngningen: Taffel, franskt arbete omkr. 1860. 174