PISTON Pirker, Marianne, ->Mingotti. Pirro [pirå'], André, fransk musikforskare och organist (1869—1943), har tack vare en minutiös källforskning gjort epokgörande insatser på en rad områden, främst rörande J. S. Bach, D. Buxtehude, fransk orgelmusik och renässansens musik. Prof, vid Sorbonne 1930. P. var från år 1896 verksam inom Schola Cantorum i Paris. Åren 1904—14 höll han mu-sikhist. föreläsningar vid École des Hautes Études Sociales och 1912 vid Sorbonne, där musikvetenskapen från 1920 blev ett fast akad. läroämne ffg. i Frankrike. P. vistades flera ggr i Sverige och skrev om det skand. musiklivet i Mercure musical från 1905. Skrifter: L’orgue de J. S. Bach (1895; eng. uppl. 1902); flera biogr. i Guilmant, Archives des maitres de 1’orgue (1897—1909); J. S. Bach (1906; ty. uppl. 1910), Descartes et la musique (diss. 1907), L’esthétique de J. S. Bach (diss. 1907), Dietrich Buxtehude (1913), Heinrich Schütz (1913; ty. uppl. 1914); Louis Couperin (i RM 1920—21); 2 större bidrag till A. Lavignac, Encyclopédie de la musique (om tysk musik 1600—1750 i d. 1:2, 1913, samt L’art des organis-tes i d. 2:2, 1926); Les clavecinistes (1925), La musique ä Paris sous Charles VI, 1380—1422 (1930), Léon X et la musique (i Mélanges Hau-vette 1934; eng. övers, i MQ 1935); Histoire de la musique de la fin du 14e siècle ä la fin du 16e (1940). — Litt.: Y. Rokseth, A. P. (i RdM 1944); V. Fédorov, A. P. ... (i MF 1950; m. verkfört.). M. T. Pirue'tt, fr. p i r o u e 11 e, i klassisk dansteknik en snurrning genomförd på ett ben, vanl. avslutad med en attityd. En spec. typ äv piruett är ->fouetté. Pisca'tor, Anders Johan Conrad, musikhistoriker (1833—1903), läroverksadjunkt i Vänersborg. P. disputerade vid univ. i Uppsala 1860 på avh. Historisk öfversigt af musiken i Sverige under Gustaf III och, ledde en tid musiksällskapet i Vänersborg. — Fadern, kaptenen A n-d r e a s P., skrev symf. F-dur och C-dur, kammarmusik m. m. Ms. i MA:s bibi. B. Hbs Pi'sendel, Johann Georg, tysk violinist och tonsättare (1687—1755), konsertm. vid Dresdenhovets ork., från 1731 kapellm. vid operan där; en av 1700-t:s främsta violinister. P. stud, för bl. a. Torelli och Vivaldi, företog vidsträckta resor (Paris, Berlin, Venedig etc.) och assimilerade både som kompositör och utövande konstnär intryck från fr. och it. stil. Skrev en symf., concerti grossi m. m. Verk i nytr.: Violinkons. utg. av A. Schering i DDT 29/30. B. B-g Pisk, Paul Amadeus, amerikansk ton- André Pirro. Walter Piston. sättare och musikskriftställare av österrikisk börd (f. 1893 ie/s), dr phil. 1916 vid univ. i Wien, sedan 1936 verksam i USA, där han 1937 blev lärare i musikteori vid Univ. of Redlands, Kalifornien. P. stud, musikhistoria vid univ. i Wien för G. Adler samt komp, för Schreker och senare Schönberg, dirig. för Hellmesberger. Efter att ha verkat som kapellm. vid olika ty. teatrar och i Wien var han 1922—34 dir. för musik-avd. vid folkhögskolan där; även musikkritiker. Som tonsättare tillhör han den moderna skolan utan att vara extrem. Verk: Pantomimen Der grosse Regenmacher (1927); Partita (1924), Passacaglia (1944), Suite on American folksongs (s. å.), Prelude and fugue (1948) o. a. ork.-verk; kammarmusik (stråkkvartett 1924, kvartett för träblåsare 1945, piano trio m. m.), körverk, pianostycken och sånger. — Das Parodiverfahren in den Messen von Jacobus Gallus (i StM 1918; av vilken han utg. 6 mässor i DTÖ 42:1), art. om modern ty. musik i AdHM samt tidskr.-art. G. M. Pistocchi [pistå'ki], Francesco Antonio, italiensk sångpedagog (1659— 1726), berömd genom sin omkr. 1700 i Bologna gr. sångskola, i vilken ffg. meddelades en i olika klasser strängt metodisk undervisning och som blev förebild för andra dyl. skolor i Italien; även verksam som tonsättare. — Litt.: L. Busi, Il padre Martini (1891). H.M-g Piston(g) ->Ventil. Piston [pi'stan], Walter, amerikansk tonsättare och musikskriftställare (f. 1894 20/i), räknas till de nu ledande amer. tonsättarna, elev av Harvard Univ. i Cambridge, Mass., där han sedan 1941 leder musikavd., samt till Nadia Boulanger o. a. Verk: Baletten The incredible flutist (1938); 4 symf. (1937, 43, 47 och 50), Concertino för piano och kammarork. (1937), violinkons. (1939), Concerto (1933), Sinfonietta (1941), Fugue on a Victory theme (1944), Symphonic suite och Toc-cata (1948) o. a. ork.-verk; kammarmusik, bl. a. 7. Musik. IV.