POLDINI Poldi'ni, Ede (Ed(o)uard), ungersk tonsättare (f. 1869 13/e), sedan 1908 bosatt i Schweiz. Utbildad vid Nationalkons. i Budapest samt under Mandyczewski i Wien har P. skrivit operor, en balett, sagospel m. m.; dock främst känd för en rad pianostycken. POLEN. Folkrepubliken Polen (po. Polska, off. Rzeczpospolita Polska), belägen i Mellaneuropa mellan Karpaterna och Östersjön (omkr. 23 911 000 inv. 1946), kan se tillbaka på en synnerligen skiftande och stormig historia. En eg. statsbildning börjar först på 900-t., ehuru det po. kungariket redan från början kom i beroende av tysk och senare även böhmisk överhöghet. Under den jagiellonska ätten (1386—1572) grundlädes en tid av kortvarig storhet, som stäcktes med landets delningar vid 1700-t:s slut. Åter självständigt 1918 har landet efter andra världskriget kommit i beroendeställning till Ryssland. Folkmusik. Den polska folkmusiken intar en mellanställning mellan öst och väst. I sin föredrags-stil, sin mjuka kantilena, sin breda, improviserade körsång liksom i de snabba dansvisor-nas markerade rytm har den mycket gemensamt med de östslaviska folkens musik, medan dess tematik, strofbyggnad och arkitek-tonik tydligt återgå på västliga förebilder, som sedan medeltiden gjort sig alltmera gällande i Polen. Främst märkas dansvisorna, urspr. uppkomna i skilda landsdelar men under tidernas lopp utbredda över hela landet. Hit räknas bl. a. typer ss. polonez, polska, obertas, mazur och krakoviak. Dessa dansvisor ha ofta sammansmält med instrumentalmusiken. Den typiska byensemblen består vanl. av violin och kontrabas, stundom förstärkt med en tamburin el. en klarinett, mera sällan av en trumpet. I avlägsnare bergstrakter, t. ex. Höga Tatra el. Karpaterna, där allmogens seder och bruk bibehållits mera ursprungliga, begagnas framför allt säckpipa (dudy el. gajdy) och herdeflöjt (piszczalki). Jämte danssånger finnas talrika lyriska folkvisor, som ofta interfolieras av interjektioner och ibland sjungas utan text på enstaka stavelser, t. ex. dava, oli, hej osv. Även de sånger, som sedan gammalt knutits till vissa sedvänjor, t. ex. majsånger (majowki), ha numera genomgående lyrisk karaktär. Melodistilistiskt kunna de po. folkvisorna knappast betraktas som en enhet. Stilelement av skiftande härkomst och olika ålder ha un der tidernas lopp lagrats på varandra och växelvis influerat varandra. E. E. Konstmusik. Efter landets kristnande 963 vann greg. sång snabbt insteg i Polen, och bevarade hymner finnas från 1200-t. Med 1400-t. kom ett uppsving för kyrkomusiken, som erhöll ett centrum i det av Sigismund I år 1543 gr. Roratist-hovkapellet i Kraköw, som under flera sekler vidmakthöll särsk. Palestrinatraditionen. Den tidigaste kände po. tonsättaren är Nicolaus av Radom (efter 1400), bekant för sina mässor. En kontinuerligt fortlöpande musikutveckling började först på 1500-t. med musiker som S. Fel-sztyn och framför allt N. Gomolka; de flesta tillhörde de nederländska skolorna el. Pale-strinas riktning. Sedan Warszawa 1569 blivit rikets mest betydande stad utvecklades där ett rikt musikliv, vars centrum blev den av Sigismund III (1587 —1632) gr. och av inkallade italienare ledda operan. De politiskt alltmer invecklade förhållandena i Polen hämmade emellertid snart åter musikodlingen, som först efter mitten av 1700-t. gick mot en ny blomstring, främst inom opera och profan musik. Som operakompositör verkade M. Kamienski, vilken skrev det första po. sångspelet, medan J. Koslowski och M. Oginski blevo kända för sina polonäser. Något senare uppträdde K. Kurpinski, som införde Rossinis operastil i landet, samt J.-F. Dobrzynski, den främste representanten för den »klassiska» perioden i polsk musik. Med F. Chopin fick Polen sin främste inter-nat. kände tonsättare. Än större betydelse för den hationella po. musiken hade S. Moniuszko, vars operor och talrika sånger alltjämt höra till standardrepertoaren, samt Z. Noskowski. Den romantiska kammarmusiken hade en god representant i L. Zelenski. Både som kompositörer och exekutörer åtnjöto H. Wieniawski och I. Paderewski internat. ryktbarhet. Som exponent för senromantisk och impressionistisk musik intog K. Szymanowski en ledande ställning, och till samma krets hörde även M. Karlowicz och L. Rozycki. Radikalare tendenser ha före-trätts av T. Jarecki, A. Tansman och K. Rat-haus, medan J. Fitelberg räknas till den neoklassiska riktningen. Musikinstitutioner m. m. Polens främsta operascen är statsoperan i Warszawa; sedan 1900 finnes en permanent opera även i Lwöw (Lemberg), och operaföreställningar ha givits vid teatrar i de flesta större städerna. Med Filharm. ork. i huvudstaden fick Polen 1901 sin första moderna symfoniorkester, och före andra världskriget hade varje stad av betydenhet minst en orkestersammanslutning. Intresset för körmusik har tillgodosetts genom talrika fören. över hela landet; kammarmusiken har knappast visat större livaktighet. Efter andra världskriget, som i hög grad lamslog det po. musiklivet, har en kraftig aktivi-sering på musikområdet gjort sig gällande. Ope 207 208