POLOVINKIN rakonsten odlas nu vid 4 scener (Warszawa, Lwow, Poznan = Posen och Bydgoszcs — Brom-berg), vartill kommer Breslau, och vissa opera-inst. ambulera mellan landsortens städer. Av ork. står Warszawa-filharm, under statlig ledning, och till organisationen har i senaste tid anslutits en statskor. Av övriga verksamma ork. må nämnas de i Krakow, Poznan, Lodz, Ka-towice (Kattowitz), Bydgoszcz, Lublin, Kielce, Czestochowa samt Breslau. Musikundervisningen ombesörjes av MH i Warszawa, Kraköw, Katowice, Poznan och Lodz, vartill komma 19 statliga och 136 privata MK. Musikgrupper ha bildats över hela landet, animerade av resande ork., varjämte Polen som första land infört avgiftsfri lekmannaundervisning i musik vid de flesta större musikskolor. Det po. musiklivets organisation är främst knuten till huvudstaden; till Krakow är den po. sektionen av ISCM förlagd. Jämförande art.: Breslau, Krakow, Warszawa. Monumentauppl.: Publications de la musique ancienne polonaise (PMAP; 17 h., 1928—38; utg. av A. Chybinski). Litt.: AdHM 2; LavE 1: 5; F. Starczewski, Die polnischen Tänze (i SIMG 1900/01); A. Chybinski, Über die polnische mehrstimmige Musik des 16. Jahrh:s (i Riemann-Festschrift 1909) jämte flera arb. på po. av samme förf.; T. Nor-lind, Zur Geschichte der polnischen Tänze (i SIMG 1910/11); E. Rayson, Polish music and Chopin its laureate (1916); H. Jachimecki, Hi-storjy muzyki polskiej (po.; 1920); dens., Polish music (i MQ 1920); M. Glinski, Muzyka Polska (po.; 1927); H. Opienski, La musique polonaise (21929); A. Wieniawski, La musique polonaise (1937); P. Vretblad, Polen i musikhistorien... (1938); G. Krause, Die Stimme Polens (i M 1948); dens., Polens andel i nationernas musik (i DMT 1950); dens., Aus Polens jüngster Mu-sikgeschichte (i ZfM 1950); F. Wildgans, Neue Musik in Polen (i ÖM 1950); Sula Benet, Song, dance and customs of peasant Poland (1951). G. P. Polka (av tj. pulka, halvsteg), tjeckisk (böhmisk) folkdans i snabb 2/4-takt, som på 1830-t. antogs för salongsbruk först i Prag och Wien, därpå i Paris, där den också introducerades som karaktärsdans i baletten samt i operetten och varifrån den spreds över hela Europa. Som sällskapsdans var den länge lika populär som valsen. P:s första parisiska salongsversion omfattade flera turer. I en av dessa ingingo steg, som dåtidens publik kände igen från ecossäsen, varför p. på vissa håll i Tyskland kallades Schot-tische. I fortsättningen fick den ett par varianter i 3/4-takt med inslag av masurka, näml. polka-masurka och den långsammare varso-vienne. En annan typ av p. var -^-galopp. Den ordinära, enkla p. med bara en tur fick i Sverige ofta heta polkett. Den urspr., folkliga p. har i konstmusiken upptagits av flera tonsättare, särsk. tjeckiska, ss. bl. a. Smetana, Dvorak och J. Weinberger. Stravinskij har komp, en burlesk Circus polka, vilken 1942 dansades i en New York-cirkus av dresserade elefanter, anförda av ballerinan Vera Zorina. K. R-n Polonäs ur Eugen Onegin av P. Tjajkovskij. Polonä's (av fr. polonaise, polsk; po. polonez, it. polacca), en hövisk, ceremoniöst högtidlig sällskapsdans, som introducerades på 1500-t. och efterhand blev på modet runtom i Europa. Med vissa modifikationer och variationer höll den sig kvar fram till 1900-t. Såsom av namnet framgår lanserades p. som en polsk nationaldans och antages ha sitt ursprung i någon martialisk ceremoni, dvs. närmast en militär triumfmarsch. I motsats till masurkan hade den dock knappast någon direkt folklig modell utan var från början en utpräglat aristokratisk salongsdans, som utfördes pro-cessionsartat och ytterst värdigt, med långsamma, glidande steg. Figurativt kom den under August den starkes tid att utvecklas lika mycket vid det sachsiska hovet som i Polen. Ur-sprungl. i tvåtakt fick den först under 1700-t. definitivt sin karakteristiska rytm i 3/4-takt, vilken låter ana en viss påverkan av spanska dansrytmer (morisca, bolero). Tempot förblev emellertid även i denna rytm gravitetiskt. Som snabb efterdans till p. följde ofta en ->kra-koviak. I konstmusiken möter p. redan hos vissa renässanskompositörer, ss. C. Demantius, H. L. Hassler o. a., och vidare hos J. S. Bach (som skrev omkr. 45 stycken) och hans son W. Frie-demann, hos Händel, Telemann, Mozart, Beethoven m. fl. Under 1800-t. fick den naturligt nog sin finaste och expressivaste utformning hos Chopin men odlades också av flera andra po. tonsättare och återfinnes i operamusiken hos bl. a. Tjajkovskij och Musorgskij. Ett markant sv. ex. är H. Alfvéns Festspel op. 25. — Litt.: T. Norlind, Zur Geschichte der polnischen Tänze (i SIMG 1910/11). K.R-n PolovFnkin, Leonid A 1 e k s e j e-vitj, rysk tonsättare (1894—1949), stud, vid MK i Moskva för Glière, Vasilenko m. fl. P. var 1924—26 mus. ledare vid Aleksandrijskij-teatern i Leningrad och 1926—36 tonsättare och dirigent vid Centrala Barnteatern i Moskva. 209 210