nade (tydligast under 1500- och 1600-t.) vägen för ackordiskt tänkande och homofon satsteknik. Såväl det sena 1500-t:s som barockens p. är i hög grad färgad därav, och mellan de musikverk, vilkas satsteknik är antingen övervägande homofon el. övervägande polyfon, finnas en mångfald mellanformer, där det polyfona inslaget närmast är att betrakta som skenpolyfoni, som en i samtl. stämmor genomförd melodisk figurering på grundval av ett harmoniskt-funktionellt skelett. Om J. S. Bachs produktion bet. höjdpunkten för en visserligen starkt harmoniskt betingad men dock äkta och eg. p. under barocken, är en mycket stor del av de polyfona element, som förekomma under senare delen av 1700-t. och under 1800-t., att betrakta som skenpolyfona. Under dessa övervägande homofona stilepoker tagas polyfona uttrycksmedel främst i bruk dels för att åstadkomma en förnyelse el. stegring inom en övervägande homofon komp., dels i sådana sammanhang, där polyfon teknik av stilistiska skäl haft en särsk. fast tradition, t. ex. på kyr-ko- och spec. orgelmusikens områden, slutl. även i medvetet »arkaiserande» sammanhang. I 1900-t:s musikskapande har polyfon satsteknik åter kommit att dominera i hög grad. Detta har bl. a. skett genom medvetna anknytningar till äldre epoker. Inte minst torde E. Kurths betraktelsesätt i hans stud, över Bachs »linjära kontrapunkt» ha spelat en viktig roll i detta sammanhang. På den strängt seriebundna tolvtonsmusikens område domineras satstekniken helt av polyfona principer. Läran om de regler, lagar och kombinationsmöjligheter som gälla för polyfon satsteknik kallas ->-kontrapunkt. — Betr, historiska aspekter på p. jfr vidare ->Flerstämmighet. I. B-n Polyrytmfk (av grek. poly's, mången, och rhythmo's, mått), kombinerandet av två el. flera samtidiga, olikartade rytmiska förlopp. Den rytmiska självständigheten hos stämmorna i en polyfon sats har nästan alltid ett flerrytmiskt skeende till resultat. Med termen p. avses dock icke så mycket dylika former som fastmer det avsiktliga, renodlade arbetet med samtidiga, var för sig markant utmejslade och inbördes kontrasterande rytmer. Sådana flerrytmiska förlopp äro mycket vanliga i de utomeurop. kulturfolkens musik och praktiseras särsk. i olika delar av Indien med en rikedom av komplicerade rytmmönster. I västerländsk musikodling voro polyrytmiska bildningar vanliga i den flerstämmiga musiken under slutet av 1300- och början av 1400-t. Under de följ. årh. utnyttjades p. i mycket ringa utsträckning. Först under 1800-t. förekommo strödda ex. därpå (bl. a. hos Chopin och Brahms), medan 1900-t. i täml. stor utsträck P O L Y T O N A L I T E T ning tagit såväl polyrytmiska som polymetriska bildningar i bruk. P. i eg. mening föreligger, då de olika rytmerna kombineras inom ett och samma metriska (taktreglerade) förlopp. Om polymetrik talar man, om stämmornas individuella rytmik leder till skilda metriska grupperingar, som noteras med olika taktarter (varvid stämmornas taktstreck alltså icke sammanfalla). Polymetrik bör icke förväxlas med tekniken att gruppera samtl. stämmor i gemensamma, metriskt olika långa grupper, resulterande i taktartsväxlingar. — Betr, noteringen av ett flerrytmiskt skeende stå alltid två möjligheter öppna: att teckna det inom ramen för en viss taktart el. att teckna det med taktartsväxlingar. En lösning av stort principiellt intresse återfinnes i många verk av B. Bartok, där de heldragna taktstrecken motsvara ett regelbundet taktartsschema men kombinerats med punkterade taktstreck, angivande de enskilda stämmornas därifrån avvikande metriska grupperingar, vilka grupperingar äro produkter av polyrytmiska kombinationer. Jämförande art.: Rytm, Takt. I. B-n Polyteknikernas orkester, en i Hfors 1922 gr. finländsk (tvåspråkig) amatörork., sammansatt av studerande vid Tekniska högskolan där. P., som tidvis haft en nästan fullständig sym-foniork.-sammansättning, har konserterat flerstädes i landet. Dirigenter: E. Koskimies 1923 —35, S. Ranta 1935—39 och från 1939 H. Aaltoila. Polyteknikkojen Ku'oro, en i Hfors 1904 gr. finskspråkig manskör, sammansatt av studerande vid Tekniska högskolan där. Dirigent sedan 1933 O. Elokas, under vilken kören gjort stora framsteg och bl. a. företagit en turné till USA 1950. Polytonalite't, klyvningen av ett musikaliskt förlopp i flera samtidiga tonali-tetsplan. P. har i 1900-t:s musikskapande utnyttjats som ett medel till förnyelse och utvidgning av det gängse entydiga tonalitetsbegreppet. I regel har det varit fråga om kombinationei’ av två tonarter, alltså närmast bitonalitet, varvid båda tonarterna ställts i klar relief mot varandra genom bibehållandet av karakteristiska diatoniska drag. Redan i Petrusjka (1911) använder Stravin-skij en bitonal klang (C-dur och Fiss-dur). Under de närmast följ, decennierna ha p:s möjligheter prövats av de fr. tonsättarna i gruppen Les Six (framför allt D. Milhaud) och därifrån övertagits av andra tonsättare som ett medel att förstärka spänningen mellan kontrapunktiskt förenade stämmor el. stämgrupper. Bi- el. polytonalitet kan principiellt sett sägas föreligga i åtsk. flerstämmiga musikverk före 1600-t., där de enskilda stämmorna sam- 213 214