PORTUGAL filmerna Gay divorce (1934; Continental 1935), Rosalie (1937; 1938), Broadway Melody (1949; Poadways melodi 1941), Night and day (1946; 1947) m. fl. H. M-g Porter [på/ta], Quincy, amerikansk tonsättare (f. 1897 7/2), blev 1946 lärare i musik vid Yale Univ., New Haven, främst känd för sin kammarmusik. P. har stud, vid Yale School of Music för bl. a. H. Parker och senare för dTndy vid Schola Cantorum i Paris samt för Ernest Bloch; har verkat som konservatorielärare och som altviolinist i skilda stråkkvartetter. Verk: Scenmusik; en symf. (1934), en viola-kons. (1948) och en violonoellkons. (1949), Poeme and dance (1932), 2 dances for radio (1938), A moving tide (1944) o. a. ork.-verk; kammarmusik (7 stråkkvart. 1923—43, stråksext. 1947, kvint, för klar, och stråkar, sonater för skilda instr. m. m.), pianostycken m. m. G.M. PoYtnoff, Alexander (Alex), pianist av rysk-svensk börd (f. 1913 12/i2), verksam i Göteborg. P., som stud, vid MK i Sthlm och för V. Schiöler i Khmn, deb. 1927 med Gbgs orkes-terfören. och har därefter ofta framträtt på olika håll i Sverige och i radio. P:s halvsyster, operettsångerskan Carina Portnow, eg. Karin P. (f. 192 4 28/7), deb. efter stud, vid MH i Sthlm med framgång som Adèle i Läderlappen på Oscarsteatern där och 1947 även på K. teatern som Nattens drottning i Trollflöjten. Hon har varit engagerad i Sverige och Danmark, bl. a. på turnéer. En kusin, den amerikanske pianisten och tonsättaren av rysk börd M i s c h a P. (f. 1901 29/b), är sedan 1924 bosatt i New York. Han har utbildats vid Sternsches Kons, i Berlin samt i Sthlm. Han har tills, m. sin bror violinisten Vasilij P. konserterat i Europa (Skandinavien 1918) och Amerika; numera verksam som pianoped. och tonsättare. Har skrivit en pianokons. (1941; omarb. 46), en kons, för 2 pianon, kammarmusik, pianostycken och sånger. PORTUGAL. Den på v. delen av Pyreneiska halvön belägna republiken Portugal (omkring 8 312 000 inv. 1948) hai' haft en rik musikodling sedan medeltiden med höjdpunkt under 1600-t. Under 1700-t. i starkt beroende av it. tonkonst vann den port, musiken åter självständighet genom nationalromantiken mot slutet av 1800-t. Centrum för musiklivet är sedan äldsta tid huvudstaden, Lissabon. Folkmusik. Till följd av sitt läge längst ut i Europas s. v. hörn är P. i folkmus. hänseende ett ut 221 präglat reliktområde, som har bevarat många spår från äldsta tid. Klingande rester från eur. forntid äro framför allt sånger, förknippade med särsk. tillfällen och förbehållna bestämda personer; sådana sånger äro t. ex. klagosånger (cantos guayados el. endochas), som vid dödsfall uppstämmas av för ändamålet anställda klagokvinnor, varvid text och melodi fritt improviseras efter gamla typmönster. Andra självständiga sångtyper äro arbets-, vagg-och barnsånger samt gaturop, vilka alla uppvisa många ålderdomliga stildrag. Därjämte möter man talrika andliga sånger (razas, ora-cöes, sermöes), särsk. pilgrimssånger och häls-ningssånger vid de olika folk- och kyrkofes-terna. Vitt utbredda äro dansvisor ss. fandango, malhäo, ladräo m. fl., vilka sjungas i talrika varianter. Vanl. är dessa dansviszrs refräng av yngre härkomst, medan det berättande kärn-stycket såväl textligt som melodiskt går tillbaka på gamla bahader (rimances), vilka nu äro helt utdöda. Många av danserna sjungas till ackomp. av säckpina, skalmeja (gaita), tamburin (adufe), trianglar (ferrinhos) och trumma samt av stränginstrument ss. gitarr och mandolin (.cavaquinho). I nyare tid har även dragspel vunnit vidsträckt spridning på landsbygden. En särsk. art ytterst populära sånger, som förena naivitet med raffinemang, är fado (= öde). Den sjunges framför allt i kaféer och på gatorna i städerna och de större byarna av de s. k. fadistas till ackomp. av gitarr. Litt.: R. A. Gallop, The folk music of P. (i ML 1933); dens., The fado, the Portuguese song of fate (i MQ s. å.); dens., The folk music of Eastern P. (i MQ 1934). E. E. Konstmusik. Självständig stat sedan 1143 och med en lysande storhetstid under senare hälften av 1400-och början av 1500-t. lydde landet under Spanien 1581—1668 men återvann efter återupprättelsen aldrig sin forna politiska storhet. Redan på 1200-t. kallade de port, konungarna proven-calska trouvèrer till hovet, vilkas konst vann efterföljd bland landets egna sångare. Under Johan I (1385—1433), vilken inledde landets storhetstid, skapades ett ansenligt hovkapell för att ge glans åt de talrika festligheterna vid hovet. Ett sekel senare hade de nederländska skolorna fått fast fot i landets musik med tonsättare som D. de Goes och M. Cardoso. 1600-t. bet. en rik blomstring för den port, tonkonsten, främst den polyfona, vilken odlades inom den s. k. Évoraskolan. Till denna räknas tidevarvets främsta tonsättare i Portugal ss. D. Lobo, M. Mendes, F. de Magelhäes och konungen själv, Johan IV (1604—56), känd icke minst genom sitt utsökta musikbibi. Samtidig med dessa var M. Coelho, som 1620 utgav det trol. första i landet tr. instrumentalverket, Flores de musica. Med 1700-t:s ingång fick den it. musiken al-lenaherravälde inom den port, musikodlingen. D. Scarlatti vistades vid hovet 1721—29, och hans 222