PORTUGAL inflytande spåras i all tonkonst från denna tid, t. ex. hos J. de Seixas. Än starkare blev den it. dominansen inom operakonsten, där neapolitanarna härskade. Bland inhemska operatonsättare i denna stil märkas F. de Almeida, J. de Sousa Carvalho och M. A. Portugal, landets ledande på detta fält. Italienarnas allena-rådande bröts först av J. D. Bontempi, som införde den wienklassiska stilen i Portugal och själv skrev efter dess förebilder. Han var även en lysande organisatör, som genom den 1822 gr. första symfoniorkestern i landet, Sociedade Filarmönica i Lissabon, och ett 1835 där bildat MK framgångsrikt sökte väcka sina landsmäns intresse för andra musikområden än operans. Efter Bontempis död återföll emellertid allt till den gamla slentrianen. Den symf. musiken låg nere och endast operan sökte bevara sin tidigare höga standard. Genom nationalromantiken mot sekelskiftet 1900 övervann till sist den port, musiken den långa dödperioden. Början gjordes på operans område av A. Machado och A. Keil, den senare även skapare av Portugals nationalhymn. Vid sidan av operakonsten omhuldades eg. endast pianomusiken, och den salongsvirtuosa slentrian, som härvid länge varit rådande, bröts av A. Rey-Lolaco, vilken följde franska impulser. Dennes verk fullföljdes av J. Vianna da Motta, en av förgrundsgestalterna i landets senare musikutveckling, vilken tillhörde en nationellt förankrad riktning. Nutida arvtagare till dennes folkloris-tiska linje äro R. Coelho, främst ryktbar som operakompositör, samt F. de Freitas, den sistn. impressionistiskt influerad. Den folkligt-natio-nella riktningen fick dock snart vika för en av Debussy påverkad impressionism med A. de Lima Fragoso, L. de Freitas Branco och C. Carneyro som förgrundsgestalter. Musikinstitutioner m. m. Bristen på samlande och enande ledning har ända fram till andra världskriget varit påtaglig, likaså frånvaron av eg. statligt stöd för de olika organisationerna. Operakonsten odlas sporadiskt (mest i form av gästspel) på Teatro Nacional de S. Carlos i huvudstaden, medan ork.-musiken företrädes av symfoniorkestern i Lissabon. Musiklivets främsta inst. är emellertid radion, Emissora Nacional, som med sina 3 ork. och sina kammarmusikensembler ger offentliga kons, och på allt sätt söker stimulera den konstnärliga musikens förankring hos det mus. begåvade port, folket. En betydelsefull gärning utför även den av pianisten Elisa de Sousa Pedroso gr. konsertorganisationen Cir-culo de Cultura Musical, som från Lissabon och Oporto avser att omfatta hela landet. Musikundervisning bedrives av MK i Lissabon, Oporto och Coimbra, och vid univ. i huvudstaden finnes lärostol i musikvetenskap. Jämförande art.: Lissabon. Monumentauppl.: A polifonia classica portu-gesa (1938; utg. av J. E. dos Santos). Litt.: AdHM 2; LavE 1:4; J. de Vasconcellos, Os musicos portuguezes (1870); A. Soubis, La 223 musique å Portugal (1890); E. Vieira, Dicciona-rio biographico de musicos portuguezes (1890); S. Viterbo, Artes e artistas em Portugal (1892); A. Pin to, Musica moderna portuguesa (1930); G. Armando, Musik und Musiker in Portugal (i Die Musik 1937/38); G. Chase, The music of Spain (1941); S. Kastner, Contribucion al estu-dio de la müsica espahola y portuguesa (1941); Amy Chatelain, Regards sur la musique por-tugaise (i SchwM 1947); S. Kastner, Wie rea-giert Portugal auf neue Musik? (i Melos 1949); A. T. Luper, Portuguese polyphony in the 16th and early 17th centuries (i JAMS 1950). G.P. Portugal(da Fonse'ca), M a r c o s Antonio, portugisisk tonsättare (1762— 1830), skrev under it. inflytande 40 operor. P. var 1799—18101 kapellm. vid San Carlo-tea-tern i Lissabon, därefter huvudsaki. verksam i Rio de Janeiro bl. a. som generalmusikdir. och teaterkapellm. Han blev av stor betydelse för det brasilianska musiklivet. — Litt.: M. de Carvalhaes, M. P. na sua musica dramatica (1910). G. M. Positionerna, De fem, i klassisk balett bestämda fotställningar, av vilka än den ena, än den andra skall intagas före varje dansinsats: 1) fotterna rakt utåtvridna med hälarna tätt ihop; 2) grenstående med en fotlängd mellan hälarna; 3) ena foten tätt bakom den andra, hälarna intill varandra; 4) ena foten ung. en fotlängd bakom den andra, antingen i kors-ställning el. med hälarna i rät linje med varandra; 5) benen korsade, bakre foten i så gott som hela sin längd tätt intill den andra. Brukade sedan drygt 3 sekler tillbaka äro de 5 positionerna av fundamental betydelse i den klassiska danstekniken. Det anses ha varit C. Beauchamps, som genomdrev dem i den sceniska dansen. K. R-n PositFv. 1. (Ty. Drehorgel el. Leier-kasten, fr. orgue de barbarie, eng. barrel-organ, it. organetto, da. lirekasse.) En liten, bärbar orgel med labial- el. tungstämmor, som medelst en vev förses med luft, samtidigt som en utbytbar stiftvals kringvrides. Instr. åtnjöt stor popularitet på 1700- och 1800-t. men har nu nästan helt kommit ur bruk. A. L-y 2. Ett litet fristående, enmanualigt orgelverk utan självständig pedal, använt som kor-, kapell- el. heminstrument. I överförd bemärkelse betecknar p. även en underavd. inom en större orgel, vanl. utförd som ->ryggposi-tiv. — Litt.: H. Bornefeld, Das P. (1941); E. Bonitz, Das P. und die Orgel der Zukunft (=1951). B. K. Posthorn (fr. cornet de poste), ett ur medeltidens horninstrument utvecklat 224 Tryckt 2fl/8 52