PRATTÉ amer. suppl. till Grove’s Dictionary och utgav sångsaml. m. m. — Litt.: O. Kinkeldey, W. S. P.... (i MQ 1940). B. Hbs; G. M. Pratté, Anton Johan Georg (Edvard), svensk tonsättare och harpist av böh-misk börd (1799—1875), en av sin tids främsta harpvirtuoser. LMA 1850. P. gjorde en betydande insats i Linköpings och Norrköpings musikliv; dirigent för Norrköpings musiksällskap 1'835—36. Han konserte-rade bl. a. i Norge, där han 1843 väckte ett visst uppseende med sin starkt kritiska Upar-tisk Dom over Violinspiller en Herr Ole Bulls i Christiania den lOde Decbr 1842 givne konsert ..., ett angrepp som han dock tog tillbaka i Morgenbladet 4/7 s. å. Verk: Stormnatten för harpa och ork. (1852), melodramen Napoleon på S:t Helena, Fridsröster för sång och ork.; Norges Held o. a. körsånger. — Litt.: F. Huss, A. E. P.; dens., Några Prattéminnen (båda i SM 1905). H. K.; H. M-g Preambulum, felstavad namnform för ->p raeambulum. Predit, M a s c i a, italiensk sångerska, sopran, av lettisk börd (f. 1912 21/i2), bosatt i Rom. P. utbildade sig först till skådespelerska i Moskva men stud, senare sång i Schweiz och Italien. Efter debut i Rom 1938 har hon gäst-uppträtt och konserterat flerstädes i Europa (England 1949) samt sjungit på grammofon. Prefatio'n (av lat. praefa'tio, eg. företal), den högtidliga inledningen till Canon i rom. mässan och till det eg. nattvardsfirande! i evangeliska liturgier. P. omfattar i rom. liturgi salutation (Dominus vobiscum, Herren vare med eder), sursum corda (Upplyften edra hjärtan) samt den följ, eucharistibönen i tacksägelsens och lovpris-ningens form (Vere dignum, Ja sannerligen är det tillbörligt, rätt och saligt). P. utmynnar i Sanctus. De greg. liturgierna ha endast en form för p., medan under den äldre medeltiden den västerländska mässan uppvisar en mängd p. Under 1000-t. hade varje söndag sin särskilda p. På 1100-t. begränsades p. till 10, vartill ytterligare en fogades. Nuv. rom. missale upptager 15 p. Då canon slopades i de luth. mässordningarna, förenades instiftelseorden med p., varvid Sanctus kom att följa efter dessa (så Luther och Olaus Petri). I sv. mässan blev detta ändrat genom 1942 års Kyrkohandbok, så att p. och Sanctus nu åter höra samman. Sv. mässboken 1942 har 4 olika p. och 3 prefationstoner. År 1942 infördes alternativt den s. k. gamla prefationstonen, som bygger på medeltida tradition. R. S. Preger [prage'], L é o, fransk tonsättare (f. 190 7 27/i), stud, för Nadia Bou-langer och har främst skrivit körverk, ofta av religiös karaktär. Prehn, Emil Christian Holger, dansk dirigent (f. 1891 2/2), blev 1946 2. kapellm. vid Aarhus By-Orkester och lärare vid Det jydske MK. P., som utbildats till violoncellist av bl. a. Casals, var 1912—26 anställd vid Det kgl. kapel i Khmn; han har även varit teaterkapellm.; bl. a. assisterade han 1922—26 vid Det kgl. teater och ledde 1928 en privat operascen i Khmn, Opera-Comique. P. har skrivit en del större ork.-verk och kammarmusik. P:s bror, tonsättaren Ernst P. (f. 1892 ls/7), har även framträtt med ork.-kompositioner m. m. Er-l Preil, Louis, dansk kapellmästare och violinist (f. 1901 e/2), elev av bl. a. L. Holm, sedan 1925 medlem av radioork. i Khmn; konsertm. 1943. Åren 1928—43 ledde han en egen instrumentalensemble med företrädesvis lättare underhållnings-musik; har framträtt i Skandinavien, Tyskland och England. R- G. Prelu'dium, lat., förspel (fr. prélude. ty. Praeludium, eng. prelude, it. prelu-dio), inledande (el. intonerande) instrumentalstycke, t. ex. till gudstjänstens psalmsång (varvid p. stundom är improviserat). Ofta placeras p. som försats till ett annat stycke, t. ex. fuga eller svit. Egendomligt nog förlorades under 1800-t. känslan för den introducerande karaktären hos p., som vid sidan av åtsk. andra titlar blev namn på ett fritt gestaltat ka-raktärsstycke (t. ex. Chopin, Debussy, Skr jabin). P:s historia är intressant bl. a. därför att denna form är det tidigaste provet på utpräglat idiomatisk sats, vanl. av starkt improviserad karaktär, till skillnad från den vokalmäs-siga fakturen hos den imiterade ricercaren el. canzonan. I de äldre ty. tabulaturböckerna uppträder p. vanl. under namnformen -^-prae-ambulum och utgöres av korta rapsodiska stycken (ofta blott motsv. 10 å 20 takter) i mycket fri utformning med alternerande passageverk och ackordik (ex. Ileborg, 1448, C. Paumann, H. Buchner, L. Kleber, H. Kotter). Av principiellt samma karaktär äro de p. för luta som återfinnas hos bl. a. H. Judenkünig och H. Newsidler el. i ett par Petrucci-tryck; i de senare uppträder p. under synonymbenämningarna -y-ricercar (ej i betydelsen av fuga) el. tastar de corde. Omkr. 1650 blev p. allmänt upptagen som inledning till en svit (el. svitartad satsföljd) ss. i L. Couperins rapsodiskt gestaltade och starkt idiomatiska p. för cembalo, där instrumentets resurser (spec. dess möjligheter till lutmässig fristämmighet) virtuost utnyttjats. Av lutmusi 235 236