PROFESSOR MUSICES (1925), H. Berlioz, Souvenirs de voyage (1932), dens., Beethoven (1941), F. Liszt, Chopin (s. å.), R. Schumann, Écrits divers (1946), Cahiers de conversation de Beethoven (1947), operalibretti m. m. G.P. Professor mu'sices, hederstitel som i Sverige av konungen tilldelas personer, vilka gjort sig särskilt förtjänta inom tonkonsten. Hittills ha endast Salomon Smith (1921) och John Forsell (1928) erhållit denna utmärkelse. G. M. Profeten, fr. Le prophète, opera i 5 akter. Musik av G. Meyerbeer till text av E. Scribe. Uppförd ffg.: Paris 1849; Sthlm 1852; Hfors 1856; Gbg 1865. — Huvudroller: Johan av Leyden (tenor), Fidès (alt), Berta (sopran), greve Ober-thal (baryton). Programmusik, den tonkonst som söker skildra ett utommusikaliskt förlopp, t. ex. en händelse, ett livsöde el. naturintryck, med tydlig anknytning till litterära el. historiska källor. I trängre bemärkelse är p. bet. för spec. romantikens tonkonst i titelförsedda ->karak-tärsstycken, tondikter och symf., och som dess främsta företrädare framstå härvid H. Berlioz och F. Liszt samt deras efterföljare. I motsats till p. brukar man ställa den ^-absoluta musiken, ehuru gränserna dem emellan ofta äro ytterst svävande. P. är lika gammal som tonkonsten själv. Från primitiv musik finnas många ex. på härmningar av djurläten o. a. naturföreteelser, ehuru dessa som regel ha magisk syftning. Det antika Grekland har även lämnat bidrag till detta slags musik; bekant är ett verk, skildrande Apollons strid mot Python, som samtidigt är ett av de första ex. på de inom p. senare så vanliga bataljmålningarna. Medeltidens vokala tonsättare återgåvo gärna karakteristiska inslag i det dagliga livet i sina kompositioner, ss. fåglarnas sång, gaturop, jaktscener m. m. Särsk. fransmännen ha gärna odlat p. av detta slag med bemärkta verk av C. Jannequin, M. Marais, J. P. Rameau (t. ex. La poule i Pièces de clavecin, 1706), F. Cou-perin d. y. (Pièces de clavecin, 1713—30) m. fl. Engelsmännen, särsk. virginalisterna, upptogo liknande stoff till behandling men utökade gärna sin ämneskrets att omfatta anspelningar på levande personer, som karakteriseras i musiken. Ett modernt ex. på samma tendenser är E. Elgars Enigma-variationer op. 36. Rik användning fick p. även i 1500-t:s madrigaler (->Madrigalism). P. har för dessa tonsättare ofta givit anledning till nydaningar och djärvare skrivsätt av såväl formell som harmonisk art, då detta slags tonkonst redan genom sin natur lämnat fantasin friare spelrum än traditionellare former. Genom att visa vad som kunde »göras» av mus. mer el. mindre »omöjliga» tematiska uppslag blev p. även i sin mån en värdemätare på yrkesskickligheten hos tidevarvets kompositörer. Med de ty. och it. orgel- och klavermästarna från 1600-t. och framåt erhöll p. i viss mån en annan struktur. Mera allmänna program hos J. J. Froberger el. A. Poglietti omväxla med detaljerade litterärt-mus. beskrivningar t. ex. hos J. Kuhnau (Musikalische Vorstellung ei-niger biblischen Historien, 1700). Även J. S. Bach beträdde med sin Capriccio... (1704) detta fält; hos honom tillkommer dock dessutom en utvecklad tonsymbolik (vokalverken), som likväl ej bör rubriceras som p. Tiden efter 1750 bet. emellertid ett avgjort förfall inom denna gren av tonkonsten med talrika batalj- och ovädersmålningar av enklaste slag. Den nya orkesterteknik, som lanserats av Mannheim-ork., gav även rika anledningar till ett ymnigt experimenterande inom p:s område. Beethovens Pastoralsymf. op. 68 (1808) blev såväl en vändpunkt som en av 1800-t:s främsta utgångspunkter för p:s vidkommande. Genom sin anvisning »mehr Ausdruck der Empfindung als Malerei» gav Beethoven emellertid den enbart deskriptiva p. en deklassering, som blivit beståndande in i våra dagar. I Beethovens spår följde R. Schumann, Mendelssohn, Berlioz och främst Liszt, vars symf. dikter bet. p:s formella höjdpunkt. På denne byggde sedan bl. a. R. Strauss och de slav, tonsättarna av efter-romantisk skola, medan fransmännen i regel bibehållit mer av egna traditioner med inslag av Berlioz. Det bör kanske framhållas att den nationella romantiken i p. fann ett uttrycksmedel av första ordningen. Med de modernare riktningarna under 1900-t. skedde ett markant avståndstagande från p. till förmån för den absoluta musiken, och den förstn. användes där huvudsaki. i karikerande el. satirisk syftning. Litt.: W. Klatte, Zur Geschichte der Programm-Musik (1905); O. Klauwell, Geschichte der Programm-Musik (1910); A. Wellek, Dop-pelempfinden und Programm-Musik (diss. 1928); F. Niecks, Programme music in the last 4 centuries (a1947). G. P. Prohaska [pråha's-], Carl, österrikisk tonsättare (1869—1927), blev 1908 lärare i piano och musikteori vid MA i Wien och 1924 vid MH. Som P:s bästa alster räknas körverken, ss. oratoriet Frühlingsfeier och motetten Aus dem Buch Hiob. Skrev även en opera, ork.-verk, kammarmusik och sånger m. m. P:s son, dirigenten Felix P. (f. 1912 16/r,), blev efter stud, för bl. a. Wührer och Gål 1945 kapellm. vid Wien operan; har även framträtt vid Salzburgfestspelen. Han blev 1945 lärare vid MA och 1947 vid MH i Wien. Prohaska [pråha's-], J a r o, österrikisk opera- och konsertsångare, baryton, och sångpedagog (f. 1891 24/i), under ett 247 248