PROKOFJEV par decennier en av Tysklands främsta tolkare av hjäl-tebarytonpartier. — Kammer-sänger 1933. P., som stud, vid MA i Wien, har även varit verksam som kapellm. och vunnit stor uppskattning som sångpedagog bl. a. vid MH i Berlin, där han sedan 1946 också leder operaskolan. P. deb. 1922 som Wo-tan i Valkyrian i Lübeck och har därefter varit engagerad bl. a. i Nürnberg 1925—30 och vid Staats-oper i Berlin sedan 1931 samt gästspelat i Europa (1931—44 i Bayreuth) och Amerika. Roller: De stora Wagnerpartierna samt Pizarro i Fidelio, titelr. i Mathis der Maler, Amonasro i Aida, titelr. i Fal-staff och Boris Godunov, Kezal i Brudköpet m. fl. G. T. ProkoTjev, S e r g e j Ser-gejevitj, rysk tonsättare och pianist (f. 1891 23/4), är en av samtidens märkligaste och mest produktiva kompositörer. Fr. o. m. 2. violinkonserten op. 63 (1935) präglas P:s verk alltmera av konstnärlig mognad, enkelhet, klarhet, nationell karaktär och förfinad lyrik. Till hans mest framgångsrika komp, under senare år höra baletterna »Romeo och Julia» och »Askungen», symf. nr 5 op. 100 samt 7. och 8. pianosonaterna. — LMA 1947. P:s mor, som var en god pianist, meddelade honom de första grunderna i pianospel. Han började komp, i 6-årsåldern och stud. 1904—14 vid MK i Petersburg för Ljadov och Rimskij-Korsakov (komp.), A. Esipova (piano) och Tjerepnin (dirig.); reste 1918 till USA, där han väckte uppmärksamhet som pianist. År 1921 gavs i Chicago P:s opera »Kärleken till de tre apelsinerna» efter C. Gozzi. Marschen och scherzot därur gjorde honom snart känd i Amerika och Europa. Han flyttade 1922 till Paris och upptog samarbete med S. Djagilev. Under Paris-perioden tillkommo bl. a. 3 baletter, 3 symf. och och pianokonsert nr 5. Besökte Sovjet 1927 och 29 samt bosatte sig 1932 definitivt i Moskva; gästade Sverige 1925. Redan under sin första skaparperiod, före Amerika-resan, hade P. funnit sin egen, monumentala och lapidariska stil i »Skytiska sviten» för ork. op. 20, som jämte »Klassiska symfonin» op. 25, 3. pianokonserten op. 26 m. fl. fortfarande tillhör hans mest spelade ork.-verk. P:s kompositionsstil kontrasterar skarpt mot Debussy-skolans förfinade impressionism. Rytmiken är enkel, kvadratisk och utpräglat Sergej Prokofjev. dynamisk, harmoniken kraftfullt diatonisk. Även de skarpaste och strävaste dissonanserna äro byggda på enkla treklanger (företrädesvis durtreklanger) i polytonalt förhållande. Melodiken präglas av energi, lakonism och elasticitet. Hans ungdomskomp. bära ofta groteskt ironiska drag (»Kärleken till de tre apelsinerna», baletten »Gycklaren», scherzo för 4 fagotter, pianocykeln Sarcasmes m. fl.). Under Paris-perioden tillkommo en del av hans mest avancerade, »vänsterbetonade» verk ss. den markant artificiella o. abstrakta 4. symf. op. 47. Scenisk musik: Operorna »Maddalena» (1911 —13), »Spelaren» (F. M. Dostojevskij; 1916; omarb. 1927), den komiska operan »Kärleken till de tre apelsinerna» (1919; Chicago 1921), operorna »Den flammande ängeln» (1922—25), »Semjon Kotko» (1939; Moskva 1940), »Förlovningen i klostret» (1940—41), »Krig och fred» (1941—42; Moskva 1945); baletterna Buffon (Chout; 1915; omarb. 1920; Paris 1921; även som ork.-svit), Le pas d’acier (1925; Paris 1927), L’enfant prodigue (1928; Paris 1929), Sur le Borysthène (1930; Paris 1932), »Romeo och Julia» (1935; Moskva 1936; även som 2 ork.-sviter), »Askungen» (Cinderella; Moskva 1943; bl. a. ss. 3 ork.-sviter) m. m. 249 250