PRYTZ P. stud., efter avlagd dr jur.-ex. 18'86, vid MK och univ. (Kretzschmar) i Leipzig samt i Berlin för bl. a. Spitta. Skrifter: Untersuchungen über den ausser-kirchlichen Kunstgesang in den e'vangelischen Schulen des 16. Jahrh:s (diss. 1890), Johann Hermann Schein (1895), Johann Hermann Schein und das weltliche deutsche Lied des 17. Jahrh:s... (1908) och en rad skrifter om Wagner och Bayreuth. — Utgav 1901—23 J. H. Scheins samlade verk (8 bd). B.Hbs Prytz, Eva, norsk operasångerska, sopran (f. 1917 20/4), en av K. teaterns i Sthlm främsta och mest anlitade yngre artister, engagerad från 1946. P., som stud, för bl. a. Mme Skilondz, vann redan vid sin debut på K. teatern i Sthlm 1945 som Zephyr i Lycksalighetens ö erkännande för sitt utförande av det mus. krävande koloraturpartiet. Hon har därefter med en rad roller bl. a. i Mozart-operor dokumenterat sin musikalitet och goda sceniska uppfattning; har även gästspelat och konserterat i det övriga Skandinavien, bl. a. ett stående gästspel i Khmn 1951. Roller (u. n.): Blonde i Enleveringen, Änn-chen i Friskytten, Sophie i Rosenkavaljeren, Den kloka flickan i Den klokaste, Rosina i Barberaren i Sevilla, Nanetta i Falstaff, Zer-lina i Fra Diavolo, Micaela i Carmen, Vaino i Arnljot, Ariel i Stormen o. a. G. T-n Psalm (av grek, psalmo's, sång till strängaspel). 1. P. är bet. för de kultiska och religiösa sånger i Israel, vilka samlats i ->Psaltaren. Dess bestånd av p. går delvis tillbaka på äldre israelitisk diktning men torde i huvudsak ha tillkommit efter exilen. P. äro kultsånger el. hymner, som sjungits vid offergudstjänsten i Jerusalem, vid synagogans gudstjänster och i det enskilda andaktslivet. Ur litterär synpunkt kan man i beståndet av p. urskilja olika typer, hymner till Jahve, kunga- och tronbestignings-p., kla-go-, faste- och bot-p. samt tacksägelse-p. En särsk. grupp utgör de p., där den enskilde fromme klagar sin nöd el. frambär sitt tackoffer till Herren. Liksom p. var synagogans religiösa sång, blev den även den kristna kyrkans. Den fick sin plats i mässa liksom i tidegärd och förbands med en antifon, urspr. sjungen mellan varje vers i p. I förkortad gestalt, med endast en p.-vers, har inom mässans liturgiska ram denna form bevarats endast i introitus. Däremot är alltjämt p. med antifon det mest karakteristiska elementet i tidebönen, där textbeståndet hu-vudsakl. utgöres av gammaltestamentliga p., till antalet fastställda för varje tidegärd. Till detta bestånd av p. ha knutits kortare liturgiska acklamationer, hymner, böner och lektioner med responsorier. På detta sätt har p. blivit den bibliska text, som flitigast brukats i den kristna gudstjänsten, och Psaltaren blivit kyrkans andaktsbok framför andra. De 150 p. i Psaltaren skola under loppet av en vecka genomgås i den rom. kyrkans tidegärds-gudstjänst. P. reciteras på någon av de åtta psalmtonerna, vilket kallas ->p s a 1 m o d i. 2. Psalm, religiös sång el. hymn på folkspråket, urspr. en omdiktning (»parafras») av en gammaltestamentlig p., i de nord, länderna en religiös sång av högtidlig, allvarlig och värdig form, brukad vid den evang. kyrkans offentliga gudstjänst. Numera har begreppet p. kommit att gälla även mer folkliga, andliga sånger, som upptagits i den fastställda psalmboken. P. och p.-sången i denna mening hade en föregångare i medeltidens andliga visa på folkspråk, vilken kom till användning även inom liturgins ram, i mässan t. ex. ss. »sång på predikstolen» före och efter predikan samt i samband med sekvenserna. Som ett liturgiskt moment kom »psalmen» i denna mening tidigt in i gudstjänsten inom De bömiska och mä-riska brödernas samfund, där en omfattande saml. religiösa sånger på folkspråk förelåg tr. redan 1505. Utan jämförelse viktigast blev dock Luthers insats: jämsides med att han i sin Deutsche Messe 1526 övers, lat. texter, som sjöngos till de urspr. greg. melodierna, infogade han den andliga ty. folkvisan i mässans ram och gav den där en fast liturgisk ställning. I brist på lämpliga texter skrev Luther själv p. och har härigenom kommit att framstå som en av den evang. kristenhetens främsta andliga diktare. I Sverige utgår den evang. p.-diktningen från Olaus Petri, som dels övers, flera hymner och Luther-p., dels skapade original-p. av stort litterärt värde. Den sv. p.-diktningen har under de följ, seklen fram till vår egen tid haft framstående företrädare. Från stormaktstiden må nämnas J. Svedberg och H. Spegel. Det begynnande 1800-t. blev en storhetstid för den sv. p.-diktningen främst genom J. O. Wallin, vid vars sida F. M. Franzén, E. G. Geijer och S. Hedborn framträdde som betydande psal-mister. Även i modern tid har en litterärt högtstående p.-diktning odlats. Det främsta namnet här är J. A. Eklund. R. S. Psalmbok, bet. för en allmänt antagen kyrkosångbok. I Sverige förekommer titeln ffg. 1549 på den i Sthlm då utg. 255 Tryckt 20/9 52 256