PSALMTONER pyramidformig el. trehcrnig, än formad som en violin med el. utan skruvlåda. Vidare tillfogades en andra spelsträng, ackomp.-strängar samt medklingande resonanssträngar i resonanskroppens inre. — Ung. från 1870 undanträngdes p. så småningom av orgelharmoniet men har begagnats på enstaka platser ända in i vår tid. — I Norge, där L. Roverud under 1835—40-t. fick statsstip. för att resa omkring och undervisa folkskollärarna i bruket av p., användes instr. under senare hälften av 1800-t. ofta vid skol-sångundervisningen. Litt.: J. A. Lindeman, Choral-Melodier for P.... tillige med en Veiledning til Brugen af P. (1840; fl. uppl.); T. Norlind, Geschichte der Zi-ther (1936); L. Johansson, Prosten Johannes Dillner i Östervåla och hans p. (i Fataburen 1944). E. E. Psalmtoner, melodiska formler för det antifonala utförandet av psalmer och cantica i den kristna gudstjänsten; i vidsträcktare bemärkelse den greg. sångens åtta tonsläkten. Den greg. sången känner 8 regelbundna p. jämte en oregelbunden, den s. k. (tonus) pere-grinus (främmande). Deras melodiska formler användas i enklare fattning för tidegärdens psalmer, i högtidligare för cantica maiora. Psalmversernas naturliga tvådelning (~>paral-lellismus membrorum) har även format p., vilka alla ha samma struktur: recitationen på tuba el. ténor avbrytes av mediationsformeln vid slutet av den 1. vershalvan och finalisformeln vid slutet av den 2.; en särsk. initiumformel, numera blott i psalmernas 1. vers men i alla verser i cantica, leder upp till ténor, och vid längre första vershalva inträder ej sällan flexa. De 8 regelbundna p. ha samma ténor i 1. och 2. vershälften, tonus peregrinus reci-terar en ton lägre i den 2. P. systematiserades redan i den kristna forntiden i Västerlandet så, att ténor i de 4 s. k. autentiska tonerna (1, 3, 5 och 7) låg en kvint, i de 4 plagala (2, 4, 6 och 8) en ters över grundtonen. Genom höjning av tonen h till c på 900—1000-t. — av skäl som man ej till fullo kunnat uppdaga — inträdde en rubbning av systemet, som sedan dess haft följ, utseende: 1 dorisk autentisk reciterar på a, grundton D. 2 » plagal » på f, grundton D. 3 frygisk autentisk » på c, grundton E. 4 » plagal » på a, grundton E. 5 lydisk autentisk » på c, grundton F. 6 » plagal » på a, grundton F. 7 mixolydisk autentisk » på d, grundton G. 8 » plagal » på c, grundton G. Av dessa visa, oberoende av systematiseringen, initiumformlerna inbördes överensstämmelse i 1. och 6. (f g a) och 2., 3. och 8. (c d f resp, g a c) p. Den 5. har som initium den tre-klangsliknande figuren f a c. 1., 4., 6. och 7. tonerna äro subtonala (heltonssteg under ténor), de övriga subsemitonala (halvtonssteg). Vilken p., som användes till en psalm, beror på den tillhörande antifonen, som numera blott sjunges före och efter hela psalmen. För att man — som äldre tids praxis bjöd — skulle kunna repetera antifonen efter varje psalmvers, uppkommo en mängd olika finalisformler, differenser (->differentiae), som mö ligg jorde en smidig anknytning till antifonens melodi. Många av dessa differenser användas ännu och anges i samband med antifonen till bokstäverna E u o u a e, vokalerna i det avslutande »saeculorum. Amen» i lilla ->-doxologin. Medan antifonen alltid slutar på grundtonen i den p., vari den går, ha många differenser andra sluttoner: i 1. p. förekomma D, f, g och a; i 2. blott D: i 3. g, a och h; i 4. E och g; i 5. blott a; i 6. blott F; i 7. a, h, c och d; i 8. G och c som sluttoner. — Litt.: se art. Psalmodi. T.N. Psaltaren, en av G. T:s poetiska böcker (hebr. tehillim, hymner). Bet. P. återgår på samlingens grek, namn i Sep-tuaginta, Psalterion, eg. strängaspel, stränginstrument. De 150 psalmerna i P., som samlats efter exilen intill ca 200 f. Kr., kunna karakteriseras som en psalmbok, brukad vid tempel- och synagogai gudstjänst och i enskild andakt. Den blev även den kristna kyrkans sångbok, i det att psalmerna bildade själva stommen i de bönegudstjänster el. tidegärder (officia), som under fornkristen tid växte fram och i början av medeltiden fingo fast utformning i Västerlandet. För detta syfte sammanställdes ett Psalterium, där psalmerna äro uppdelade på veckans tideböner samt försedda med antifo-ner. Vid sidan av proprium de tempore, pro-prium sanctorum och commune sanctorum utgör detta en särsk. avd. av breviariet. R. S. Psalte'rium [sal-], av grek, psalterion. 1. Stränginstrument (ty. P salt er, eng. psaltery, fr. psaltère, it. salterio) av ung. samma utseende som ->hackbrädet. Det knäppes med fingrarna el. plektron och kan anses som en föregångare till cembalon. P. synes ha kommit till Europa med den arab, invandringen i Spanien under medeltiden, och det blev populärt framför allt i de sydligare delarna av Europa. De många folkinstrumenten av samma typ på andra håll inom världsdelen, ss. cittra och kantele, kunna dock icke räknas stå i direkt förbindelse med det arab, instrumentet (kanun el. santir). — Jfr Klaverinstrument. — Litt.: se Hack-bräde. — 2. ->Psaltaren. I. S. 259 260