PUCCINI Pseudo-Aristoteles [psevdo-], grek., »den oäkta A.» 1. Benämning på den el. de okända författarna till de s. k. aristoteliska problemata. Arbetet, som behandlar olika frågor av mu-sikpsykologisk och -teoretisk art och onekligen visar starka prov på samband med Ar isto -teles’ autentiska arbeten, anses ha tillkommit under 1. el. 2. årh. e. Kr. (filosofiska beröringspunkter med bl. a. skrifter från 100-t. e. Kr.) och är enl. C. Stumpf antagligen skrivet av minst två förf., som säkerligen tillhört Ar isto -teles’ indirekta lärjungekretsar. Litt.: C. Stumpf, Die pseudo-aristotelischen Probleme über Musik (i Abhandlungen der Königlichen Akad. der Wissenschaften zu Berlin, 1896); A. Auda, Les modes et les tons de la musique (1930); C.-A. Moberg, Sfärernas harmoni (i STM 1937); G. Reese, Music in the Middle Ages (1940); J. Handschin, The »Ti-maeus» Scale (i MD 1950). 2. Författarpseud. P.-A. i en 1200-talstraktat om mensuralmusik har av H. Sowa identifierats med en Magister Lambertus. — Litt.: H. Sowa, Ein anonymer glossierter Men-suraltraktat 1279 (1930). B. Hbs Pseudomonodi' [psevdo-], en stundom (särsk. av A. Einstein) använd bet. på monodiartade uttrycksmedel, som uppträda före den eg. monodins genombrott, t. ex. i frottolan och madrigalen. — Jfr Monodi. Psyche, balett av Nini Theilade till musik av César Franck. Uppförd ffg.: London 1935; Khmn 1936. P. är även namnet på en balett av Aug. Bournonville med musik komp, och arr. av E. Helsted. Uppförd ffg.: Khmn 1850. Sv. Kr.-J. Psykoakustik, gränsvetenskap, som söker utreda och förklara sambandet mellan fysikaliskt uppmätta akustiska storheter och de subjektiva hörselintryck, som framkallas av dessa, alltså ung. liktydigt med tonfysiologi. U- A- Ptolemaios [-ma^ås], Claudius (Ae-gyptius), grekisk matematiker, astronom, geograf och musikskriftställare (d. efter 161 e. Kr.), skrev bl. a. det viktiga musikteoretiska arbetet Harmonikå, där han framlägger förslag till en fullständig tetrakordlära. Litt.: I. Düring, Die Harmcnielehre des Klau-dios P. (diss. 1930); dens., Porphyrios Kommentar zur Harmonielehre des P. (1932); dens., P. und Porphyrios über die Musik (1934). B. Hbs PUCCINI, GIACOMO. Den italienske tonsättaren Giacomo Puccini [pot/fni], f. 1858 22/i2 i Lucca, 261 d. 1924 ->9/n i Bryssel, kan väl icke räknas som ett geni av första ordningen, men som teatermusiker av instinkt var han på sitt plan och inom sina gränser otvivelaktigt en mästare. Förutom teknisk begåvning hade han också tillräckligt av äkta känsla för att kunna ge sina musikdramer en personlig karaktär, och det var sålunda inte utan skäl han vann sitt världsrykte som Italiens främste operakompositör efter Verdi. Om än öppen och mottaglig för impulser från andra tonkonstnärer, särskilt Verdi och Debus-sy, var han icke någon eklektiker; trots de påverkningar som kan spåras i vissa drag har hans stil såväl som hans melos en klart individuell prägel. — LMA 1917. Puccinis anor. Att Puccini skulle ägna sig åt tonkonsten var förutbestämt. Han tillhörde näml, en gammal ansedd musikerdynasti, bofast i Lucca sedan 1700-t., och han bar samma namn som dess grundare, domkyrkoorganisten och hovkapellmästaren Giacomo Puccini (1712—81), vilken komponerat hundratals verk (sakrala och profana) för ork. och kör samt operor. Hans ämbeten gingo i arv till sonen Antonio Puccini (1747—1832), och när denne 1805 trädde tillbaka, övertogs ställningen som Luccas ledande musiker av hans son D o m e-nico Puccini (1771—1815), vilken med sina operaverk vann en sådan popularitet, att han vid sin tidiga död troddes ha blivit förgiftad av någon medtävlare. Hans minderårige son Michele Puccini (1813—65) fick sin mus. uppfostran av farfadern och var 1830 färdig att träda in som domkyrkoorg.; efter ytterligare utbildning hos bl. a. Donizetti blev han därjämte lärare och sedermera, under 1850-t., dir. för MK i Lucca. Som tonsättare höll sig denne Puccini huvudsaki. inom den kyrkliga sfären men skrev också ett par sceniska verk. Även i ett annat avseende följde han en given familj etradition: likt fadern och farfadern valde han sig hustru ur en gammal respekterad musikersläkt. Studier och karriär. Som son till Michele Puccini och Albina Magi hade Giacomo Puccini d. y. sålunda ett högst förpliktande släktarv, och han infördes också mycket snart av fadern i tonernas värld. Efter dennes tidiga bortgång undervisades han några år av en morbror och fick därpå studera vid MK i Lucca, där han manifesterade sina komponistanlag med bl. a. ett orkestralt Preludio, en motett och ett Credo, som vid en elevkonsert väckte så starkt bifall, att han inspirerades bygga upp en hel mässa däromkring (1880). Alltifrån 14-årsåldern tjänstgjorde han dessutom som org. och visade sig väl förfaren 262