RAMSÖE Ra'msöe, Emilio Wilhelm, dansk musiker (1837—95), teaterkapellm., ännu känd som tonsättare av 5 solokvartetter för blåsinstr. till undervisningsbruk. Utbildad till violinist var R. redan från 17-årsåldern kapellm. vid resande teatersällskap i Danmark och Norge, senare vid Folketeatret i Khmn, en tid i Sthlm samt från 1877 i Petersburg, först vid den it., därefter vid den ry. och fr. kejs. operaorkestern. Han komp, och arr. musik till talrika föreställningar. Sch. Rance [rä:ns], Ernest Edward, engelsk tonsättare (f. 1896), sekr. för Frälsningsarméns hornmusikkårer och sångkörer i England. Bland R:s sånger må nämnas My humble cry, Shepherd, hear my prayer, Wonderful, Song of songs, Garments of praise. P.A. Ra'ndegger, A1 b e r t o, italiensk sångpedagog, dirigent och tonsättare (1832— 1911), från 1868 lärare i sång vid Royal Acad. of Music i London; undervisade även vid Royal Coll. of Music där. Efter stud, för bl. a. Ricci (komp.) var R. 1852—54 operadirig. i olika it. städer och kom därefter till London, där han snart blev flitigt anlitad som sångpedagog. Han framträdde även som dirig. vid Drury Lane och Covent Garden m. fl. teatrar och var 1881—1905 ledare av festspelen vid Norwich. — Komp, operor, baletter, körverk och sånger. A. L-ll Randel, Andreas, violinist och tonsättare (1806—64), främst känd som arrangör av musiken till Vermlänningarne (1846). — LMA 1837. Prof. 1859. R. stud, vid MK i Paris 1821—28, violinför Baillot, komp, för Che-rubini, och blev sistn. år violinist i K. hovkapellet; 1838 2. och 1861 1. konsertm. Från 1844 lärare vid MK, var R. även musikdir. vid Andra Livgrenadjärreg. samt ledare av Par Bri-coles sångkör. Verk: Musik till omkr. 20 skådespel, baletten Rosens bild (1855); jubeluvertyr, sorgmarsch vid Oscar I:s begravning, vl.-kons., stråk-kvart:r, vl.-stycken samt ännu sjungna mans-kvart:r. — Litt.: Biogr. av J. P. Cronhamn i MA:s handl. 1865; E. Åkerberg, Musiklifvet inom Par Bricole 1779—1890 (1910). A. L-ll Ranft, Albert Adam, teaterledare och skådespelare (1858—1938), gjorde en betydande insats i sv. musikliv som ägare av och chef för Stora teatern i Gbg 1899 —1917, Oscarsteatern 1906—26, Vasatea-tern 1895—1929 i Sthlm o. a. Repertoaren omfattade den klassiska operetten (Offenbach, Suppé o. a.) och sträckte sig fram till den moderna dansoperetten, även gynnande den sv. produktionen (Hallström o. a.), och föreställningarna voro ofta artistiskt vällyckade. På Sv. teatern i Sthlm uppförde R. ffg. i Sverige G. Charpentiers Louise och 1908— 10 drev han på egen risk K. teatern, där han 1909 ffg. uppförde Tristan och Isolde och 1910 Arnljot. — Utgav 1928 sina memoarer. R:s dotter, operettsångerskan Kajsa R. (f. 1894 7A), deb. på Oscarsteatern 1916 och verkade därefter huvudsaki. vid faderns scener i Sthlm och Gbg. H. M-g RANGSTRÖM, TURE. Tonsättaren Anders Johan Ture Rangström, f. 1884 30/u i Sthlm, d. 1947 11/n där, framstår som en av sin generations mest markanta och originella tonsättar-begåvningar, vars konstnärskap utformats med en ärlighet och egenart, som imponera. Med rätta har han sedan länge även intagit en position som en av Sveriges yppersta romanskompositörer, men även hans instrumentalverk ha genom sin ursprunglighet och omutliga sanningsvilja tillförsäkrat sig en bemärkt plats i den sv. nationalromantiska produktionen. Också på operakonstens område har Rangström givit prov på förmåga av starkt suggestivt stämnings-skapande, främst i den till Strindbergs drama komp. Kronbruden, av många betraktad som den sv. nationaloperan vid sidan av Peterson-Bergers Arnljot. — LMA 1919. Litt. et art. 1944. Rangström visade knappast prov på större brådmogenhet som musiker. Lugnt och metodiskt förberedde han sig för sitt tonsättarkall genom självstudier och en kortare utbildningstid för J. Lindegren 1903—04. Åren 1905—08 stud, han i Tyskland, dels sång för J. Hey i München och dels komp, för Pfitzner i Berlin. Men när han framträdde som kompositör — med sångsaml. Lyrik (1903) och de fantastiska Drei Gedichte (1904) — hade han i allt väsentligt sin stil färdig. Dess egenart accentuerades än starkare av hans första crk.-verk, den symf. dikten Dityramb (1909), där ett obändigt drag av Sturm und Drang, närt genom tonsättarens intensiva beundran för Strindberg, tycktes spränga alla gränser. Vid sidan av sin tonsättargärning verkade Rangström främst som musikkritiker i skilda Sthlmstidn.: 1907—10 i Svenska Dagbladet, 1910 —14 samt 27—30 i Sthlms Dagblad, 1920—21 i 307 308