RAUTAW AAR A, P. R., som stud, för Schreker i Wien och Berlin, var lärare i Berlin till 1933, då han flyttade till Paris, därifrån till London; blev 1940 lärare vid Queens Coll., Flushing, N. Y. Verk: Operan Fremde Erde (Berlin 1931), baletten Der letzte Pierrot (Berlin 1927) o. a. scenmusik; filmmusik ss. Bröderna Karamasov (1931), Broken blossoms (1936) och Histadruth (1945); ork.-verk: 3 symf. (1921—22, 23 och nr 3 op. 50 1942), pianokons. op. 45 (1938; 1942), Nocturno Jacobs dream op. 44 (1940), Polonaise symphonique op. 52 (1944) och Vision drama-tique op. 55 (1945); körverk; kammarmusik (4 stråkkvart. 1921—46, pianokvint. 1949 m.m.), pianostycken (bl. a. 4 sonater), sånger m. m. G. M. Ra'thgeber, Johann Valentin, tysk tonsättare (1682—1750), benediktinmunk i Banz (Franken), skrev kyrkomusik samt Mzisikalischer Zeitvertreib auf dem Clavier (1750; nytr. av R. Steglich 1933) och d. 1—3 av »Augsburger Tafelkon-fekt» (1733 ff.; utg. av H. J. Moser i EDM 1:19). Raucheisen [ra°'chaizan], Michael, tysk pianist (f. 1889 10/2), urspr. violinist, känd främst som utomordentlig ackom-panjatör åt framstående sångare och in-strumentalister (bl. a. Kreisler), även på grammofon. R. var 1941—45 anställd vid ty. riksradion. — G. 1933 med operasångerskan Maria Ivogün. H- M-g Raugel [rå^äd], F é 1 i x, fransk organist, dirigent och musikskriftställare (f. 1881 27/n), chef för den musikvetenskapliga forskningstjänsten i fr. radio och från 1945 även konstnärlig ledare för Antho-logie Sonore. Efter studier i Lille och Paris, bl. a. vid Schola Cantorum och École des Hautes Études Sociales, har R. framför allt ägnat sig åt att framföra äldre musik. Han gr. för detta ändamål år 1908 tills, m. E. Borrel S o c i é t é H a e n d e 1, som han ledde till 1914. R. var 1910—25 körledare vid St. Eustache i Paris och därefter vid St. Honoré d’Eylau; var 1912—14 även dirigent vid Société de Musique Ancienne i Lille, från 1914 kapellm. vid Petite Scène (främst lättare 1700-talsoperor). Åren 1930—39 var R. dirigent vid Société d’Études Mozartien-nes i Paris och 1934—48 körledare vid fr. radion. Som skriftställare har R. främst behandlat fr. orglar och organister; har även framträtt som kyrklig tonsättare och utg. äldre musik. Skrifter: Le cantique francais (1920), Les organistes (1923), Les grands orgues des ég-lises de Paris... (1925), Palestrina (1930; m. verkfört.), L’oratorio (1948) o. a. M. T. Raumlinienstärke [ra°'mlinianf tärko], ty., förk. Rist., en av E. K. Rössler fö 321 reslagen term för en orgelstämmas el. registerkombinations — resp, ett instr:s el. en instrumentkombinations — förmåga att i alla lägen tydligt och plastiskt återge såväl en isolerad melodilinje som en flerstämmig sats. En hög Rist., som av Rössler anses känneteckna klanguppfattningen och härmed även orgel- och övrigt instrumentbygge före 1750, medför, att i polyfona satser varje stämma får en likvärdig, reliefskapande återgivning. En låg Rist, framhäver däremot diskantläget på bekostnad av mellan- och baslägena. Litt.: H. Schulze, Eine neue Aufgabe für den Orgelbau unserer Zeit (1947); E. K. Rössler, Orgelfragen heute (i MuK 1947—48); B. Hambraeus, Klangproblem i 1600—1700-talens orgelkonst... (i STM 1950); E. K. Rössler, Grundbegriffe musikalischer Klangfunktion und Entwurf einer funktionsbestimmten Be-zeichnungs- und Registrierungslehre (1952). B. Hbs; B. K. Rauschkvint el. Rauschpfeife [ra°j-], ty., en vanl. tvåkorig, icke repeterande biandstämma i orgeln, sammansatt av 22/3' 4- 2' — som pedalstämma 5 1/3' + 4'. Trekoriga R. bestå av 4' + 2 2/3' -f- 2' och fyrkoriga av 4' + 2 2/3' -f- 2' + 11/3/. En trängre mensurerad variant av den tvåkoriga formen är ->Kvarta. B. K. Raussi [ra°'-], Paavo, finländsk organist (f. 1901 10/3), dir. mus. 1933, har efter stud, vid Hfors musikinst. och MK i Leipzig verkat som orgellärare vid Si-beliusakad. sedan 1926 och vid Hfors kyrkomusikinst. sedan 1933 samt som konsert- och församlingsorganist. J. R-s Rauta waara (-Aminoff) [ ra°'ta va: r a ], Terttu A u 1 i k k i, finländsk opera- och konsertsångerska, sopran (f. 1906 2/5), dotter till W. R., har vunnit internat. berömmelse genom sin själfulla och intensiva föredragskonst. — Bild sp. 323. Efter stud, vid Hfors kons, samt i Danmark och Tyskland deb. R. i Hfors 1927. Hon har varit eng. vid Finska operan 1932—33, i Glyn-debourne 1934—39 och gästspelat vid festspelen i Salzburg 1937 och Edinburgh 1949 samt på operorna i Wien, Bryssel, Amsterdam, Antwer-pen och Cannes; har även uppträtt som Christina i ruinspelet Petrus de Dacia i Visby (ffg. 1946). R. har framträtt med egna konserter och med ork. i många eur. länder (Sverige ffg. 1938), gjort filminspelningar i Berlin och London samt talrika grammofoninsjung-ningar. G. D. Rautawaara [ra°'tava:ra], Eero Pentti Kustaa, finländsk violoncellist (f. 1911 322 11. Musik. IV.