• REGER Åren i Meiningen (1911—15) innebar för Reger en personlig kontakt med orkestern, vars tonspråk han lärde sig behärska i verk som balettsviten op. 130 och framför allt i de mästerliga, klara Mozart-variationerna op. 132. Till denna period höra även flera utmärkta kammarmusikverk, ss. pianokvart, op. 133, ett av hans bästa arbeten, och vl.-sonaten op. 122. Med cha-connen ur op. 117 få soloverken sin krönande avslutning. De sista årens alstring präglas av vad Reger kallade sin »freie jena-ische Stil», upphöjd, klar, fylld av världsfrånvänd mystik och ljus lyckokänsla. Dess anda har i viss mån beröringspunkter med Mozart i sin genomskinliga faktur. I detta skimmer stå de sista kompositionerna, inledda av vl.-sonaten op. 139 och kulminerande i de båda trios op. 141 och klar.-kvint. op. 146. På samma höjd stå de sista körverken (Requiem och op. 144), orgelfantasin och fugan op. 135 b, pianovariationerna op. 134 och sångerna op. 137, de sistn. ännu en gång anknytande till Bach. Regers tonsättartyp visar stora överensstämmelser med t. ex. Schu-berts. Liksom denne skapade han utan estetisk spekulation el. »litterär» överläggning. Både som människa och konstnär av ovanlig resning ger han i sina skapelser kompromisslösa uttryck för en ständigt sökande andes kamp och uppgörelse mellan motsättningar inom den egna personligheten och mellan denna och omvärlden. Denna självrannsakan präglar hela hans livsgärning och får först i den fria Jena-stilen sin förklarande utjämning. I regel överbetonas Regers oerhörda kunnande, främst på formellt och kontrapunktiskt område. Det polyfona skrivsättet var ett naturligt uttryck för hans musikertyp, men han mottog under hela sitt liv ständigt nya intryck från alla läger inom tonkonsten. Ehuru katolik kom han att med sitt tonspråk assimilera Bach och protestantisk koral: den senare går som en röd tråd gencm hans alstring. På barockens formella grund skapade han en egen stil, där det harmcniska och kontrapunktiska språket utvecklats mot allt större självständighet. Hans tematik och melodik är mindre liedmässig än föregångarnas: Reger arbetar i stället med en blockteknik, där det motiviska stoffet är statt i ständig utveckling. Med detta sammanhänger även hans säregna variationsteknik, som gestaltar fritt i de givna tematas anda. Programmusiker var han aldrig: det symfoniska är alltid bärande princip, även i tondikterna, koralförspelen och sångerna; i de sistn. tillämpas från op. 51 en »tonpoetisk symbolik». Genom sin medvetna inställning som absolut Max Reger. Oljemålning av H. von Hübner. musiker har Reger blivit en av de viktigaste förnyarna av den nutida ty. musiken. Orgelrörelsen och den moderna kyrkomusiken, kör-musiken, det starka intresset för äldre vokalmusik och folkvisa, »Gebrauchsmusiken» i olika former, alla dessa nutida yttringar emanera i en el. annan form från Reger, och praktiskt taget alla betydande ty. kompositörer från 1920-t. och framåt ha influerats av hans produktion. År 1916 bildade R. Volkmann ett Reger-arkiv i Jena, som 1922 utökades med betydande saml. från Regers änka; s. å. överflyttades detsamma till Weimar. Under A. Spe-mann stiftades ett Max R e g e r-G e s e 11-s c h a f t med central i Leipzig och ett flertal lokalfören.; det utg. från 1921 värdefulla Mit-teilungen samt föranstaltade Reger-fester, vilka återupptagits efter kriget. I Bonn gr. 1947 ett Max Reger I n s t. av Regers änka. Stiftelsen prisbelönar årl. vetensk. och mus. arbeten och utger Veröffentlichungen ... (1—2 f., 1949—50 f.). Den har grenföretag i England, Schweiz och USA. Av A. Lindners saml. har i Weiden bildats ett Städtisches Reger-Archiv; ett sådant finnes även i Meiningen. Verk för ork.: Musik till Johanna Baltz’ festspel Castra vetera (1899—1900; Xanten 1900); Sinfonietta A, op. 90 (1904—05), Serenade G, op. 95 (1906), Variationen und Fuqe über ein Thema von J. A. Hiller op. 100 (1906—07), Symphonischer Prolog zu einer Tragödie op. 108 (1908), Eine Lustspielouvertüre op. 120 345 346