REGER manns efterträdare som lärare vid MK. Sin kompositionsverksamhet ägnade han all ledig tid: från 1892 utgåvos hans verk, och 1894 hade han sin första kompositionsafton (i Berlin). En betydelsefull motvikt mot den isolering, som en oförstående kritik och publik skapade, utgjorde den växande skaran av beundrande vapendragare för hans konst, främst K. Strau-be, F. Mottl och R. Strauss. De sista åren i Wiesbaden genomgick Reger en svår kris, och fullständigt utblottad och andligen nedbruten återvände han 1898 till Weiden. I föräldrahemmet repade han sig dock hastigt under metodiskt och intensivt skapande. Sedan fadern pensionerats, flyttade familjen 1901 till München, där Reger följ, år ingick äktenskap med en ungdomsvän, Elsa von Bagenski (1870—1951). I München, där han 1905 blev lärare vid MA, inledde Reger det rastlösa konserterande, som med få avbrott varade till hans död men som även förskaffade honom stora framgångar, främst i tyska landsorten, Schweiz, Holland och Ryssland. Miljön i den bayerska huvudstaden blev honom dock mer och mer främmande, och det var med en känsla av befrielse som han 1907 mottog kallelsen som univ.-musikdir. i Leipzig och som teori- och kompositionslärare vid dess MK. Till en början lovade Leipzig att bli ett rikare verksamhetsfält än de tidigare. Väl avsade sig Reger redan 1908 tjänsten vid univ., men konservatorieundervisningen bibehöll han till sin död. År 1910 föranstaltades i Dortmund den första Reger-festen, som blev en lysande framgång. Till hans rykte som tonsättare hade även Hiller-variationerna för ork. (1906—07) mäktigt bidragit. Dessa succéer jämte hans båda hedersdoktorat retade dock det konservativa Leipzig, som nu definitivt vände honom ryggen. Reger erhöll dock en hedrande upprättelse, då hertig Georg av Sachsen-Meinin-gen 1911 kallade honom till hovkapellmästare i Meiningen. Ehuru orutinerad som dirigent visade sig Reger dock uppgiften väl vuxen. Med sedvanlig energi lyckades han på kortaste tid återuppväcka ork:s traditioner från Bülows, Stein-bachs och R. Strauss’ dagar. Redan i början av 1912 kunde han med densamma företaga bejublade turnéer till Tysklands alla delar. Den oerhörda arbetsbördan tog hårt på hans järnhälsa: under en konsertresa med Meining-arna drabbades han i febr. 1914 av nervförlamning och måste undergå en längre sana-toriekur i Meran. Han ansåg sig nu nödsakad inlämna sin avskedsansökan. Fri från offentliga uppdrag drog han sig 1915 tillbaka till Jena, där han skaffat sig en fristad. Efter ännu en mödosam konsertvinter, fylld av träget skapande, drabbades han natten till 11 maj 1916 under ett av sina sedvanliga besök i Leipzig av hjärtstlag, som ändade hans levnad. Rcgers kompositioner och stil. Redan de första verken (till 1889) visa Re-gers tekniska mognad men även hans beroen de av förebilder ss. Beethoven, Schumann och Brahms. Efter stud, för Riemann, då Bach alltmer träder i förgrunden, och Sturm- und Drang-åren i Wiesbaden följde en självbesinningens tid i Weiden (1898—1901). Under fördjupat inträngande i protestantisk koral tillkommo de stora orgelverken (till op. 59), varmed han först nådde full mognad och samtidigt vann erkännande hos en växande publik. Genom sin starka religiositet har Reger här utvecklat Bachs tonspråk till en personlig bekännelse, främst nedlagd i koralförspelen. Barockens formprinciper ha givit underlaget, medan upplevelsen av Bach så att säga frigjort hans stil. Orgelverken framstå som ett slags »symf. dikter», gestaltade över psalmtexterna, och inledde en renässans för detta instrument. Ungdomsårens produktion omfattar även kammarmusik, ett område där Reger frambragt några av sina personligaste och mest haltfyllda skapelser, pianokompositioner, där hans strävan att linjärt genomsyra den romantiskt-harmoniska pianostilen från förebilderna (Schubert, Schumann, Chopin och Brahms) är påtaglig, samt sånger, där han i ackompanjemanget utgår från Schumanns principer. Under München-åren (1901—07) sker en markant anknytning till äldre mästare, till en början under utveckling av rikaste polyfoni och modulation. Barockens konsertanta stil behärskar de första stora ork.-verken (op. 90 och 95) men når med Hiller-variationerna op. 100 en högre klarhet och mognad. Hur fritt Reger förmått förvalta arvet från Bach visa soloviolinsonaterna op. 91. Kammarmusikverken äro ännu laddade till bristningsgränsen (»der wilde Reger») men mogna till allt större mästerskap. Omkr. 1904 inledes en markant omsvängning i hans stil mot renare, enklare linjer, förebådad av sångerna op. 75 och 76 (Schlichte Weisen) och klart uttryckt i trios op. 77, vl.-sonaten op. 84 o. a. I anslutning härtill når hans klaverstil full självständighet i de mäktiga variationsverken op. 81 och 86, där den motiviska variationstekniken får en hög grad av fulländning. Inom orgelverken övergår Reger till mer konsertanta verk, som icke i samma utsträckning som tidigare ha karaktär av bekännelse. Leipzig-tiden (1907—11) blev ett fullföljande av föreg. tendenser. Alltjämt är tonspråket lidelsefullt i orkesterverken (op. 108) men når i pianokons. op. 114 en mer koncentrerad, kraftfull stil. Regers skaparkraft frigöres dock alltmer, och flera av hans bästa verk tillkommo här. Detta gäller bl. a. körkompositioner-na, som han icke odlat sedan ungdomsåren, men som nu med den 100. ps. op. 106, Die Non-nen op. 112 o. a. ge prov på övertygande mästerskap. Bachs anda har genomsyrat motet-terna op. 110, som utformats med högsta konst. Även kammarmusiken får i Leipzig en lödighet som icke tidigare i verk som Ess-dur- och fiss-mollkvart. (op. 109 och 121), sext. op. 118, pianokvart, op. 113 och pianotrion op. 102. 343 344