REISSMANN marmusik; pianokomp., däribl. valsen Webers letzte Gedanke, sånger m. m. Litt.: W. Neumann, K. G. R. (1854; m. verkfört.); H. Pfeil, K. G. R. (1879); K. Kreiser, K. G. R. (diss. 1918). A.L-ll Reissmann [ra7's-], August, tysk musikskriftställare och tonsättare (1825— 1903), hdr vid univ. i Leipzig 1875, lärare vid Sternsches Kons, i Berlin 1866—74. R., som var en ytterst mångsidig mus. förf., övertog 1876 red. av H. Mendels Musikalisches Conversations-Lexikon (bd 6—12). Skrev dessutom 3 operor, en vl.-kons. och sånger m. m. Skrifter: Das deutsche Lied in seiner histo-rischen Entwicklung (1861; 21874 under tit. Geschichte des deutschen Liedes), Allgemeine Geschichte der Musik (3 bd, 1863—64), Die Hausmusik (1884), Die Oper in ihrer kunst-und kulturhistorischen Bedeutung (1885) m. fl. jämte en rad biogr. — Litt.: H. Göllerich, A. R. (1884). M. T. Reiter [ra7'-], Josef, österrikisk tonsättare (1862—1939), främst känd för sina körverk. Efter att ha varit skollärare och körledare i Wien 1886—1907 var R. 1908—11 dir. för Mo-zarteum i Salzburg och 1917—18 kapellm. vid Hofburgtheater i Wien. Som tonsättare hu-vudsakl. autodidakt framträdde han med operor, en symf., körverk ss. 2 mässor, ett Te Deum, ett rekviem o. a., kör- och solosånger samt kammarmusik, däribl. 2 stråkkvint., 6 stråkkvart, och en pianosext. — En J. R.-Verein bildades 1899 i Wien. — Litt.: M. Mo-rold, J. R. (1904); L. Etzmannsdorfer, J. R. (1924); art. av M. Morold i ZfM 1937. G.P. Reiters [re7'-], T e o d o r s, lettisk dirigent (f. 1884 23/3), sedan 1944 bosatt i Sverige. R., som stud, vid MK i Petersburg och för Nikisch och B. Walter, deltog 1918 i gr. av lett, nationaloperan i Riga; dess chef till 1934, 1. kapellm. och symf.-dirigent till 1944. År 1920 gr. han Reiters-kören, med vilken han företog uppmärksammade turnéer till bl. a. London, Paris, Wien, Budapest, Berlin, Warszawa, Khmn och Sthlm. Har gästdirig. i Sthlms Konsertfören. ffg. 1947 och i sv. radio. — Medarb. i detta lex. under sign. T. R. H. M-g Reizenstein [ra7'tsanfta7n], Franz, engelsk pianist och tonsättare av tysk börd (f. 1911 7/6), sedan 1933 verksam i England. R., som stud, för bl. a. Hindemith och Vaughan Williams, har turnerat i England, Skandinavien (Sthlm och Khmn 1947) och Sydamerika. Verk: Balettsvit (1946), pianokons, och vlc.-kons. (1948), kammarmusik, pianostycken m. m. Re'jdovak, tjeckisk (böhmisk) folkdans i 3/4-takt, av ländlertyp. R. apterades på 1800-t., ung. samtidigt med polkan, som salongsdans och blev under namnet r e d o v a mycket populär runt om i Europa och även i USA. — Varianten r e j do-vacka (femininum av r.) gick i 2/4-takt och dansades med hoppande steg i snabbare tempo. K. R-n Re'kviem (Requiem), Rekviemmäs-s a. 1. Bet. på dödsmässan i romersk liturgi efter introitus’ antifon Requiem aeternam dona eis, Domine, Herre, giv dem den eviga vilan. ->Dödsmässa. 2. Den polyfona utformningen av r. uppstod under 1500-t. efter smärre försök fr. o. m. slutet av 1400-t. Förutsättningen för en konstmus. behandling, en fixerad text som ej varierade efter kyrkoårets olika faser, skapades först på 1500-t., då nämligen textenheten blev normerad i Tridentkonciliets missale (1570); före detta år kunde den polyfona behandlingen ej verkställas i någon större omfattning. För att täcka behovet av »festliga» dödsmässor utformades dock fr. o. m. 1400-t. vissa satser polyfont, ehuru någon enhetlig formprincip aldrig bildade grundvalen, (dessa tidiga förelöpare till r. voro aldrig genomkomponerade), och den starka förankringen i liturgins ritual medförde ett nästan konsekvent växelspel mellan litur-gen (som därvid utförde de greg. mässpartierna) och kören. Bland dessa tidiga r. märkas verk av J. Obrecht, P. de la Rue m. fl. Sambandet med liturgisk praxis präglar även de r. som uppstodo efter 1570. Typex. äro härvidlag två r. av O. di Lasso och G. P. da Pa-lestrina (1589 och 91); den förre har helt avstått från att behandla Dies irae-sekvensen (vilken alltså skulle utföras choraliter av den celebrerande liturgen), den senare har överlåtit alla propriestycken. (dvs. de som tidigare haft de temporekaraktär) åt liturgen med undantag av offertorium och communio. Ett annat betydande r. från denna epok är T. L. da Victorias Officium defunctorum (1603). Fr. o. m. 1600-t. och den framväxande monodin upphörde så småningom det liturgiska draget i r., som alltmer erhöll karaktären av konsertant kyrkomusik. Samtidigt gjorde sig även ett allt starkare intresse gällande för dies irae-partiet, vars dramatiska subjektivitet ofta fick avgörande betydelse för verkets helhetsstruktur. Denna affekterade stil möter bl. a. hos H. F. Biber och J. C. Kerll (t. ex. måleriska tremulandi vid sekvensavsnittet quan-tus tremor). Bland viktiga r. under 1700-t. kunna nämnas N. Jom(m)ellis och W. A. Mozarts samt under 1800-t. verk av L. Cherubini, 363 364