RONDEN A morna upprepades ad libitum i cirkelkanon); i det senare fallet begagnades även namnformen rondelet. R Hbs Rondena ->Fandango. Rondfno, it., diminutivform av ->rondo, dvs. ett rondo av litet format. Rondo (it., rund, besläktat m. fr. ron-deau), en viktig mus. formprincip, där upprepning i form av ett refrängmässigt återkommande tema (R) och kontrast i form av växlande mellanpartier (ABC ...) förenas i en kedjemässig följd, varav normalschemat R A R B R C ... R, där R normalt alltid står i huvudtonarten. Denna princip föreligger» såväl inom den greg. sångens psalmodi med efter var vers el. verspar återkommande köracklamation, i barockens concerti med ett refrängartat återkommande tuttiparti, som i alla cykliska verk där en viss sats el. annan formdel flera ggr återkommer. Principen har också lagts till grund för t. ex. symfoniska dikter (bl. a. R. Strauss’ Till Eulenspiegel). Detta gäller r. ss. musikalisk formprincip. I trängre mening bet. r. en under mitten av 1700-t. ur 1600-t:s rondeau (->Rondeau 2) utvecklad instrumentalform, som dels kan uppträda fristående (bl. a. hos C. P. E. Bach, Haydn, Mozart, Beethoven), dels ligger till grund för enskilda satser i cykliska instrumentalverk, företrädesvis finaler, stundom också långsamma mellansatser. Den wienklassiska tidens r. avviker från 1600-t:s rondeau främst genom att antalet »couplets» (mellanspel, divertimenti, episoder) är mera begränsat (ofta endast tre) samt att dessa vanl. icke ha en sluten periodisk byggnad. Genom fasthållandet av huvudtonarten i refrängtemat erhåller r. ej heller den enhetliga och spänningsfyllda helhetsstruktur och det storkadensförlopp som utmärker sonatformen. Ss. final har r. vanl. ett rörligt tempo och en livfull karaktär. I äldre ped. framställningar i formlära ha åtsk. försök gjorts att systematiskt urskilja en hel rad olika r.-typer. Stundom har man därvid såsom den enklaste r.-typen velat se alla exempel på A B A-schemat, där en tydlig kontrast mellan A och B föreligger. Denna utvidgning av begreppet r. till att omfatta även vad man vanl. kallar »sammansatt tredelad vis-el. dansform» är emellertid förvirrande och ohistorisk. Däremot förekommer exempel på hur denna tredelade form kan utvidgas till ett r. i egentlig mening (t. ex. i meuetter med två olika triodelar: Menuett, Trio I, Menuett, Trio II, Menuett). I övrigt är flertalet systematise-ringsförsök alltför stela och villkorliga i förhållande till materialets variationsrikedom för att kunna erbjuda en tillförlitlig kartläggning. Ett viktigt specialfall utgör dock kategorin »s o n a t r o n d o», där sonatformens struktur omformat r. enl. schemat R Ai R B R A2 R, var vid komplexet R A behandlas som exposition — repetitionsdel och B-delen erhåller genom-föringsartade drag. Den mest avgörande skillnad, som kvarstår mellan sonatrondo och sonatform, är storkadensens tonartsförhållanden. Litt.: W. Chrzanowski, Das instrumentale R. und die R.-formen im 18. Jahrh. (diss. 1911); Suzanne Clercx, La forme du r. chez C. P. E. Bach (i RdM 1935). Se i övrigt under Formlära. L B-n Ronger, Florimond, ->Hervé. de Ronsard [rånsa :'r], Pierre, fransk skald (1524—85), den ledande personligheten i diktarkretsen Plejaden, som ivrade för en union mellan dikt och tonkonst i antikens anda. R. bidrog härigenom till en förnyelse av såväl den poetiska som den mus. diktionen; bådadera markerade renässansens genombrott i Frankrike. Bland hans initiativ märkes dikt-saml. Amours de Cassandre (1552), vilken avslutades med en avd. flerstämmiga tonsättningar till R.-dikter av bl. a. Goudimel och Jannequin. R:s poesi har inspirerat en mängd kompositörer, utom nämnda Claude le Jeune, Orlando di Lasso m. fl. — Litt.: J. Tiersot, R. et la musique de son temps (i SIMG 1902/03); H. Expert, La fleur des musiciens de P. de R. (1923); G. Thibault & L. Perceau, Bibliographie des poésies de P. de R. mises en musique au 16e siècle (1941); specialnr av RM 1923/24. A. Th. de Roos [- rå:s], Robert, holländsk tonsättare (f. 1907 10/s), kulturattaché vid nederl. ambassaden i Paris 1948. R. har stud, vid MK i Haag, bl. a. komp, för Wagenaar, samt i Paris för Koechlin, Mil-haud o. a., senare för Sem Dresden. Bland hans verk märkes scenmusik till skådespel av Shakespeare, Aristofanes o. a., baletterna Mars och Kaartspel (båda 1934), Mouvement sym-phonique (1930), Chant funèbre (1931), vl.~ kons. (1939), pianokons. (1943—44) o. a. ork.-verk; ett kammaroratorium (efter Omar al-Chaijam; 1928); kammarmusik (bl. a. 3 stråkkvart.) och sånger. G. M. Rooseveltlåda ->Luftlåda. Roots [rå:ts], Olav, estnisk pianist och dirigent (f. 1910 26/2), sedan 1944 bosatt i Sverige, där han ofta framträtt som ackompanjatör och i radio. R., som stud, piano vid MK i Dorpat och Tallinn samt för Cortot i Paris och dirig. för Weingartner och Malko i Wien och Salzburg, var bl. a. 1. dirigent för radiosymfoniork. i Tallinn 1939—44 och lärare i dirig. vid dess MK. Har konserterat i Tyskland och England. E. T. Rootzén, Kajsa Wilhelmina, musikskriftställare (f. 1904 14/io), sedan 1938 ord. musikkritiker i Svenska Dagbladet. Efter anställning som journalist stud. R. vid Sthlms högskola (bl. a. musikhistoria för Jean- 451 452