ROSENBERG, H. kommissionen en vapendragare för de Haeff-nerska principerna. O. A. Rosenberg, Herbert, dansk musikskriftställare och -pedagog av tysk börd (f. 1904 13/io), dr phil. vid univ. i Berlin 1930, har främst gjort sig känd inom det mus. folkbildningsarbetet. R., som 1935 bosatte sig i Khmn, blev 1937 lärare vid Köbenhavns folkemusikskole och var 1943—46 verksam på liknande områden i Sverige; sedan sistn. år musikkonsulent vid Skand. Gramm. A. S. Skrifter: Untersuchungen über die deutsche Liedweise im 15. Jahrh. (diss. 1931), Das Sche-delsche Liederbuch (1933), Musikforstaaelse (3 bd, 1941—42; sv. uppl. 1944—46), Frottola und deutsehes Lied um 1500 (i AM 1946—47; it. i RMI 1946), Find Melodien (1947; sv. uppl. 1949) samt tidskr.-art. i DM; medarb. i AM 1937— 45. H. G. Rosenberg, Hilding Constantin, tonsättare (f. 1892 21/6), en av den svenska tonkonstens ledande gestalter i vår tid, ej blott i kraft av sin sällsynt rika produktion utan även genom sin pionjärgärning för den moderna musiken (bl. a. som pedagog). Redan R:s stora beundran för Bach och Mozart innebar på sin tid en omorientering mot en sakligare, mera hantverksbetonad, inställning till kompositionsarbetet, en konstuppfattning, som har sina rötter i tonsättarens tidiga kontakt med kyrkomusiken, med den senare Stenhammar och med de moderna strömningarna inom det kontinentala musiklivet. Av vår tids tonsättare har dock Sibelius främst varit av betydelse för R:s utveckling. — LMA 1940; dess v. preses från 1951. Litt. et art. 1951. Sin tekniska skicklighet har R. uppnått främst genom självstudier; stimulerande kontakter var det för en radikalt inställd musiker ont om i 1920-t:s Sthlm. Det tycks därför ganska naturligt, att R. först relativt sent nådde fram till konstnärlig mognad. Sådan hans stil ter sig i de två senaste decenniernas verk har den mycket av syntesens prägel, där expressionistiska, nyklassicistiska och nybarocka drag stå sida vid sida med influenser från den romantisk-nord. traditionen, från folkmusik, greg. sång och gammal körmusik. Denna stilistiska mångfald sammanhålles dock av markanta drag. Särsk. anmärkningsvärda äro de långsträckta, lyriska, stundom arabeskartade kantilenorna, ofta fritt deklamerade och i vokalsatserna rika på melismer. Rytmiskt intressanta stildrag möta ej minst i de senare instr.-verken, medan den klangrika ork.-satsen i huvudsak finns utbildad redan i scenverken från 1930-t. En central plats i R:s pro duktion intar skådespelsmusiken, framför allt den till antik dramatik. R. härstammar från skånska bonde- och hantverkarsläkter. Han växte upp i ett hem med mus. och religiösa intressen; fadern — trädgårdsmästare i Bosjökloster — var medlem av bygdens kyrkokör, två bröder utbildade sig till kyrkomusiker. Även modern var musikalisk. Vid 17 års ålder avlade R. orga-nistex. i Kalmar. Han var därefter ett år verksam — om än i mindre skala — som konsertpianist och som lärare i Trelleborg. Efter en kort tid som kantor i Vemmenhög blev R. genom en mecenat i tillfälle att fortsätta sina studier i Sthlm (1914); lärare i piano blev R. Andersson (till 1918), i komp. Ellberg (1915 vid MK). Genom den förstn. kom R. i kontakt med W. Stenhammar, som ej blott gav honom lektioner i kontrapunkt och granskade hans kompositioner utan också som dirigent gick i bräschen för hans tidigaste ork.-verk. Som stipendiat gjorde R. 1920—21 en studieresa till Berlin, Dresden, Wien och Paris och har sedan dess huvudsaki. varit verksam som tonsättare. På 1920-t. var han dock en kort tid musikkritiker i Gbg samt hörde till ledarna för ISSM:s konsertverksamhet. R., som stud, dirigering för K. Stigler och Scherchen, var 1932—34 kapellm. vid Kungl. teatern i Sthlm och har gästdirig. i de nord, länderna och i USA, företrädesvis med egna verk. — Uppbar 1918—22 statens tonsättarstip. Till de betydelsefullaste intrycken från studieresan 1920—21 hörde de av J. M. Hauer och Schönberg. R. fascinerades av djärvheten i deras teorier men fann deras musik vara alltför »sentimental» med alltför mycket wag-nersk efterklang. Radikalast är R. i kammarsymfonin (1923), som dock lika litet som något annat verk av hans hand är atonal i betydelsen »utan tonalt centrum». Den opposition som R:s verk väckte i 1920-t:s Sthlm torde i viss mån ha betingats av kritikens och publikens bristande kännedom om de aktuella musikströmningarna. Redan i den delvis ganska experimentellt lagda 20-talsproduktionen spelar R. över ett stort stil- och uttrycksregister: Sonaten för soloviolin (1921) kan sålunda betraktas som en modern pendang till de bachska solosonaterna, de tidigare pianoverken som klangexpressionistiska studier. I musiken till Benaventes Marionetter (1926) möta arkaistiska tonfall, medan tonsättaren i sonatinen för flöjt och piano (1923) upptagit material från negermusiken, liksom han i en svit för stråkork. (1927) polyfont behandlat sv. låtar. Tidiga ex. på en mogen, personlig stil äro de båda kyrkosymf. (1923 och 1924) och den femsatsiga violinkons, nr 1 (1924). Musiken till Marionetter var R:s första uppgift inom ett arbetsfält, som alltsedan slutet av 1920-t. intar en viktig plats i hans produktion: teatermusiken. Den reciterande körstil som lanserades i Konung Oidipus (1927) — han tecknade ned sina mel. efter regissörens, 459 460